Faller, ramlar, stapplar o dansar

Det känns hela tiden som att jag faller. Tar jag ett steg bakåt tror jag genast att jag kommer att ramla nerför en trappa, trots att det inte finns någon trappa där. När jag sover så faller jag, ramlar, snubblar, hela tiden. När jag är vaken känns det som jag har svindel. Vill bara sätta mig ner på golvet för att inte falla ner i en avgrund.

Ja, andligt arbete är en pärs, man vet aldrig vad som väntar en :)

Jag vet inte riktigt varför det är så här. Varför jag upplever det som att jag är på så hög höjd. Men jag vet att jag bestämt mig för att ’jump into the void’ och åter följa den andliga väg jag vandrat på så länge förut. Att det finns en koppling till det råder det inga tvivel om. Och mina steg är mycket stappliga, det är onekligen så att jag faller i mina egna fällor hela tiden.

Det är som att lära sig cykla om igen. Frustrerande i viss mån, eftersom jag vet att jag kan det här, ändå måste jag nu börja om från ruta ett. Fick tänka till, hur var det jag började, då, för länge sedan? Andning, Maria. Ande, andas, andning. Där började du. Okej, då får jag väl göra det nu också. Andas, Maria. Påminner mig alla de andningsövningar av olika slag som jag en gång lärt mig och testar. Ja, visst, wow, jag hade glömt hur starkt andningen påverkar oss. Skakar på huvudet och småskrattar åt mig själv. Genast hör jag ett gensvar långt bortifrån – jag hör Aurora skratta kärleksfullt med mig. Hennes ögon glittrar: ”Jaså, du hade glömt det, Maria?” säger hon och ler. En varm vind sveper över mig.
Ja, det är mycket jag glömt. Dags att re-member. Världen öppnar sig framför mig, hjälper till på alla sätt, möjligheter kommer från alla håll. Infinite possibilities. Hade glömt det med. Hade glömt att det är så här det funkar. Kali dansar i mitt inre, hon skakar världen, som vanligt.

Jag lämnar datorn för att dansa med henne. Får väl se om jag lyckas hålla mig på benen…