Gandhi

På huvudet

Just nu fick jag lust att skriva nåt riktigt bra. Nåt så otroligt djupsinnigt att alla som läser det drabbas av aha-upplevelser och kraft att förändra sina liv till det bättre, på ett eller annat sätt.
Det där är inte ett dugg djupt utan bara ap-sinnigt (monkeyminded) och inte är chanserna speciellt stora att jag skulle klara av det, så jag tänker inte ens försöka. Istället ska jag berätta om huvudbonader.
Ni vet, på skärtorsdagen flög jag ju iväg till Blåkulla i goda vänners lag. Jag fick med mig mycket men glömde hatten hemma. Lite snopet.
Det intressanta är dock att Universum under kvällen försåg mig med inte mindre än 2 hattar!
Den ena var sorteringshatten från Hogwarts som plötsligt blev min, till min stora förtjusning. Den andra var en rutig keps.
Exakt varför jag fick denna keps förstod jag aldrig. Han som hade den innan drabbades plötsligt, utan synbar anledning, av stort behov att ge den till mig. Efter att han hade gett mig den ägnade han sedan avsevärd tid åt att förklara hur otroligt viktig den var för honom, varpå jag idogt försökte ge tillbaks den. Men det var fruktlöst, han hade bestämt sig. Jag skulle ha den.
Till saken hör att jag inte ens ville ha den, och det var uppenbart att han egentligen inte ville bli av med den, så varför uppstod då denna situation?
Som jag ser det måste det ha berott på minst 2 faktorer; 1. Att jag var utan huvudbonad (Hogwarts sorteringshatt hade ännu inte blivit min) så Spirit gjorde sitt bästa för att åtgärda den situationen och 2. Att kepsen symboliserade något för kepsägaren som han kände både kärlek och motvilja inför.
Nu ligger den rutiga kepsen i min bokhylla och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den.
Kanske dyker det en vacker dag upp någon som blir förtjust i den så den kan få en ny ägare.
Kanske dyker dess forna ägare upp igen och vill ha tillbaks den. Vad vet jag?
Känner du någon som vill ha en rutig keps så säg till :)

Faller, ramlar, stapplar o dansar

Det känns hela tiden som att jag faller. Tar jag ett steg bakåt tror jag genast att jag kommer att ramla nerför en trappa, trots att det inte finns någon trappa där. När jag sover så faller jag, ramlar, snubblar, hela tiden. När jag är vaken känns det som jag har svindel. Vill bara sätta mig ner på golvet för att inte falla ner i en avgrund.

Ja, andligt arbete är en pärs, man vet aldrig vad som väntar en :)

Jag vet inte riktigt varför det är så här. Varför jag upplever det som att jag är på så hög höjd. Men jag vet att jag bestämt mig för att ’jump into the void’ och åter följa den andliga väg jag vandrat på så länge förut. Att det finns en koppling till det råder det inga tvivel om. Och mina steg är mycket stappliga, det är onekligen så att jag faller i mina egna fällor hela tiden.

Det är som att lära sig cykla om igen. Frustrerande i viss mån, eftersom jag vet att jag kan det här, ändå måste jag nu börja om från ruta ett. Fick tänka till, hur var det jag började, då, för länge sedan? Andning, Maria. Ande, andas, andning. Där började du. Okej, då får jag väl göra det nu också. Andas, Maria. Påminner mig alla de andningsövningar av olika slag som jag en gång lärt mig och testar. Ja, visst, wow, jag hade glömt hur starkt andningen påverkar oss. Skakar på huvudet och småskrattar åt mig själv. Genast hör jag ett gensvar långt bortifrån – jag hör Aurora skratta kärleksfullt med mig. Hennes ögon glittrar: ”Jaså, du hade glömt det, Maria?” säger hon och ler. En varm vind sveper över mig.
Ja, det är mycket jag glömt. Dags att re-member. Världen öppnar sig framför mig, hjälper till på alla sätt, möjligheter kommer från alla håll. Infinite possibilities. Hade glömt det med. Hade glömt att det är så här det funkar. Kali dansar i mitt inre, hon skakar världen, som vanligt.

Jag lämnar datorn för att dansa med henne. Får väl se om jag lyckas hålla mig på benen…

Hemma igen

Jaha, så är man då hemma igen efter flygturen. Det var ovanligt mycket folk på Blåberget i år. En massa nya ansikten. Kul!
Rumpan värker, måste nog slipa lite på kvasten till nästa år.
En ganska stormig färd var det, vädret kunde varit bättre, men det gav ju onekligen lite extra spänning, tycker ni inte? Jag är glad att jag hade min varma kofta. Den gav värme till många under natten.
Nu är det bara att köra lite andningsövningar för att komma i form igen, för ikväll bär det iväg till nästa fest. Nu får dock kvasten stanna hemma, jag går hellre...
Ha en fortsatt trevlig påsk, go´vänner!

Skärtorsdag och vårdagjämning/Ostara på en o samma dag. Det har jag nog inte varit med om förut.
Imorgon är det fullmåne. Ikväll är det sabbat :)
Vi ses på berget inatt ;) Ni har väl putsat kvasten?
Jag tar min med propeller. Den vann Vitkaförbundets kvastparad 2006!

Ha en underbar Ostara gott folk :)

Namaste!

Denna film är så vacker.
Dessutom handlar den om ett av mina favoritord :)
Namasté / Airamya

Tacksamhet

Idag ska jag städa. Det är inte precis det roligaste jag vet, men absolut nödvändigt ibland.
Jag ska också ägna mig åt tacksamhet. En viktig detalj i livet som jag glömmer bort emellanåt...

Sist jag storstädade så började jag motvilligt och det gick ganska trögt. Jag ville helst smyga iväg från dammsugaren i hopp om att den inte skulle märka något och krypa ner i soffan med en bok. Men härdade ut och kämpade på. Det var inte jätteroligt.
Men medans jag gick här hemma och vevade bort ett tjockt dammlager så fick jag plötsligt syn på en kalender som hängde på väggen. En bröllopspresent från några smågalna vänner, full med bilder på min man. Ganska kul grej faktiskt.
Jag la huvudet på sned och tittade på bilden av Peter, kunde inte låta bli att le. Kände plötsligt hur otroligt mycket jag älskar honom, ni vet - så där bubblande inuti - och fylldes av tacksamhet över att han finns i mitt liv.
Det ena följde på det andra helt automatiskt - mina nästa tankar gick till min ljuvliga son och jag började fyllas av en jublande glädje över att han finns.
Det hela eskalerade till en dans med skurborsten, där musiken var inget annat än jag som sjöng bhajans av glädje och tacksamhet, och plötsligt var det superkul att städa!
Jag kom på att det finns så oerhört mycket att vara tacksam för; kärleken, livet, hälsan, att jag har ett hus, en trädgård, en underbar familj, att min hår är rött, att katten lever, blommorna som förgyller min vardag, härliga vänner som kommer på underbara idéer och förverkligar dem (t ex en kalender till mitt kök) osv osv.
Det gav så oerhört mycket energi att fokusera på dessa saker istället för damm o smuts.
Städningen gick bokstavligen som en dans och det är nog enda gången jag lyckats städa precis hela huset på en enda dag.
Så idag tänkte jag försöka göra om samma bravur.
Städning och tacksamhet går hädanefter hand i hand för mig. På det viset blir själva städningen en kärlekshandling och kärlekshandlingar gör själen lycklig. Så jag städar för Kärleken, Själen och Spirit (3 ord för samma sak).

Ute lyser solen på ett tjockt täcke av snö. Det är en sagolikt vacker dag.

Och det är tisdag :)

Jag vill ta er med på en resa...

Jag vill ta er med på en resa. En resa till en annorlunda verklighet. Inte den verklighet som vi oftast fokuserar på, utan en verklighet som du måste uppfatta med ett annat sinne. Vi kan kalla det sjätte sinnet :)

Vi märker av den emellanåt, plötsligt uppfattar vi något eller upplever något som inte riktigt går att förklara och som ej heller går att bevisa för någon annan. Det kallas ofta övernaturliga händelser, men ordet övernaturlig tycker jag inte riktigt om då det i mina ögon är fullt naturligt. Jag är mer förtjust i det engelska ordet ’supernatural’ – supernaturligt :)

De fem sinnena, syn, hörsel, känsel, lukt och smak är alla kopplade till våra fysiska kroppar, dvs till den materiella verkligheten – den som det går att ta på och bevisa.

Men vi består av mer än en fysisk kropp, vi har även en andekropp, även kallad själ. Den går inte att ta på och ej heller att bevisa men det är med hjälp av den som vi kan uppfatta den andra verkligheten, det supernaturliga. Fortsättningsvis kommer jag att kalla denna verklighet Spirit, för enkelhetens skull.

Vad är då denna själ? Som jag ser det består själen av två delar. I Indien kallas dessa två delar för jiva och atman. Atman är ren Spirit, ren kärlek. Atman ser inte olika ut hos olika människor utan är oföränderlig, evig, direktuppkopplad med Spirit. Atman är en del av Spirit, Atman är Spirit. Atman är precis som Spirit outgrundlig.

Jiva är den del av själen som reinkarneras. Jiva är föränderlig och styrs av de universella lagarna, bl a karmalagen. Atman påverkas inte av några lagar, atman är lagen.

Det här kan man nog skriva en hel bok om och det finns det nog många som har gjort också, så då behöver ju inte jag göra det. Praktiskt, eftersom jag inte är expert på området.

Häng med nu, nu beger vi oss till hösten 2006 och en helt annan plats. Nämligen en liten by uppe i bergen på Sicilien som heter Savoca.

Jag och Peter kom dit tillsammans med vår sicilianske vän, Antonio, för att göra ett besök på Bar Vitelli – berömt från Gudfader-filmerna. Vi besökte även en katolsk kyrka som jag först senare fick veta hette La Chiesa Madre. Ett passande namn med tanke på den fantastiska Madonna som fanns där inne.

Hon såg ut som madonna-bilder gör mest. En alldeles vit staty. Vacker. Men vad som fick mig att stå som slagen av blixten och fyllde mig med häpnad och respekt var den helt otroliga kraft som strömmade ut från Henne.

Jag har aldrig känt något liknande. Det var som att stå mitt i en orkan, med den skillnaden att mitt hår inte rörde sig och jag fylldes med lugn istället för en önskan att springa o gömma mig.

Det var en av de mest otroliga upplevelser jag någonsin haft. Det var så oerhört starkt. Jag kan inte fatta att det inte fanns miljoner människor där inne som tillbad Henne. Där var helt tomt bortsett från ett par kvinnor som tydligen arbetade där.

Dessutom var det helt oväntat. Jag var helt oförberedd på att träffa på sådana energier i en kyrka. Ignorant och dumt av mig.

Jag gick som i en dimma och hämtade Peter, jag var tvungen att få dela detta med honom. Jag förklarade för Antonio vad jag kände inför denna Madonna och han gick genast o pratade med kvinnorna där inne. De blev helt exalterade allihop och snattrade fort på sicilianska och vevade med armarna.

Kvinnorna berättade att just denna madonnastaty varit till Vatikanen och blivit välsignad av påven. När och vilken påve vet jag inte, men de ansåg att de energier jag kände måste komma därifrån. Det var lite väl svårsmält för mig… Mina första tankar om det var snarare att självklart måste han välsigna en så kraftfull Gudinna…. Men var dessa energier än kom ifrån – Guden, Gudinnan, statyn eller något annat – så kan jag bara konstatera att om jag någonsin får en möjlighet att komma dit igen så kommer jag inte att tveka en sekund.

Hon talade direkt till min själ, i en ordlös kommunikation som min depraverade hjärna inte förstod någonting utav. Jag har mött Gudinnan i olika former genom årens lopp och jag har haft en del andliga upplevelser men jag har aldrig varit med om något som kan jämföras med det här. Det var så annorlunda. Där fanns inget budskap eller liknande. Det var nämligen inte en kraft som var riktad till mig. Den var inte riktad alls.Det var bara ett jättestarkt kraftfält, som att befinna sig inuti en magnet eller ett batteri kanske. Ändå kände jag att där fanns någon form av kommunikation, någon form av utbyte mellan min själ och Henne. Det var bara det att det stannade på självnivån, jag kunde inte nå det med mina tankar. Hur uppfattade jag då detta? Att det skedde en kommunikation av någon form? Det måste ha varit med det vi kallar det sjätte sinnet. Detta sinne borde isåfall vara kopplat till själen, annars skulle det inte kunna uppfatta det som sker på denna helt igenom andliga nivå.

Så har ni någonsin vägarna förbi Savoca i Messina på Sicilien, så ta er tid att göra en avstickare till det vackra Savoca och den kraftfulla Madonnan som bor där. Ni kommer garanterat inte att ångra er.

Pink - Dear Mr. President (with eng. subtitles)

Pengar o andlighet

Varför är det ständigt någon form av konflikt mellan pengar och andlighet?
Många tycker att det är förkastligt eller åtminstone omoraliskt att ta betalt för , vad ska vi kalla det?, andliga tjänster. Varför?
För att det ska ges med kärlek, har jag hört vissa säga. Vad är det som säger att det inte ges med kärlek bara för att man tar betalt?
Ingen anser att en sjuksköterska gör ett sämre jobb bara för att hon tar betalt för det. Var är skillnaden? Vi måste ju alla leva och få mat på bordet, eller hur?
Tydligast blir detta när man lyssnar på diskussioner om olika gurus. Min favoritguru (av de som lever idag), Sri Sri Ravi Shankar, blir ofta kallad kommersiell - och det ses som något negativt. Han åker världen runt år efter år, besöker krigszoner, medlar i konflikter, bedriver en enormt omfattande humanitär verksamhet, lär ut tekniker för stresshantering och försöker göra världen till en bättre plats för oss alla. Det tycker jag är jättebra!
Dessutom tjänar han pengar. Jag har ingen aning om hur mycket, kanske är det massor, kanske inte, men oavsett vilket så tycker jag att han förtjänar det. Mycket mer än Bill Gates.
Och då blir han automatiskt kommersiell, vilket, som sagt, lär vara något negativt.
Ska han ägna sig åt guru-verksamhet så ska han stappla fram klädd i aska och säckväv med en tiggarskål i handen, verkar det som. Det skulle han kanske göra också, om det hjälpte till att göra världen till en bättre plats, vad vet jag? Men han skulle nog ha lite svårt att få sitta med vid de stora konferensborden världen runt om han såg ut som en trashank.
Han är söt, tycker jag :) Jättesöt :D


Guru of Joy kallas han också, för han anser att Gud har humor ;)
Nå, detta var inte tänkt att bli en avhandling om Sri Sri - jag skulle bara använda honom som exempel. Jag har hört människor avråda från att gå hans kurser eftersom han är så kommersiell. Skulle vi hålla oss till den linjen så skulle vi alla bojkotta Microsoft-produkter (frestande i o för sig) och absolut inte köpa Nike-dojjor.
Är det så svårt att svälja? Han har en suveränt bra produkt att sälja, en produkt som vem som helst kan använda och som hjälper miljontals människor världen över varje dag att må bättre, prestera bättre och ha ett friare liv. En produkt som är helt ofarlig, miljövänlig på alla sätt och hälsobefrämjande.
Och han får inte ta betalt? Han får absolut inte göra reklam för den?

Jag har aldrig uppfattat att Spirit skulle ha något emot pengar.
Tvärtom, Spirit står för överflöd. 'Du är värd överflöd' hör man ofta i andliga sammanhang. Då syftas det på överflöd i alla former. Även pengar. Vi är alla värda ett överflöd av pengar, om vi vill ha det.
Även de som arbetar andligt i någon form.

Tjoflöjt!

Mirakelkatten

Är vi tillräckligt lyhörda så kan vi uppfatta budskap från Spirit, på olika sätt.

Ibland får vi dessa budskap via drömmar. Jag vill berätta om ett mirakel som jag upplevde för några år sedan. Jag drömde en natt att min katt, Hestia, jagades av en stor hund. Jag hörde hennes skrik men det tog lång tid innan jag hittade henne. Vid det laget hade hunden lyckats fånga henne och den hade flått henne. Hon hade inget skinn kvar på hela kroppen.

Jag lyfte upp den bloddrypande katten och sprang till min man som genast körde oss till djursjukhuset.

Väl framme vid djursjukhuset fick jag veta att de inte kunde hjälpa henne eftersom hon inte var försäkrad. Jag satt på golvet i deras entré medans katten sakta dog i mina armar.

Jag vaknade gråtandes, helt förtvivlad, drömmen hade varit så verklig, så levande. Ringde och skaffade en försäkring på katten samma förmiddag. (Eftersom Spirit hade ett finger med i spelet så hade de dessutom ’rea’ på just kattförsäkringar den veckan!)

Exakt en månad senare insjuknade Hestia. Vi blev tvungna att köra till Blå Stjärnans Djursjukhus i Göteborg. Hon låg helt slapp i mina armar hela vägen dit, precis som hon hade gjort i drömmen. Hon blev inlagd och opererad och var tvungen att ligga kvar med dropp i en vecka. Och det var så sant, hade hon inte varit försäkrad så hade vi aldrig haft råd med det.

Det visade sig att hon hade en virussjukdom som heter FIP, kallas även kattaids. På djursjukhuset kallade de henne mirakelkatten eftersom hon överlevde – det är nämligen 100% dödlighet i FIP, ingen överlever. Men Hestia överlevde, mot alla odds. Hon lever än idag i högsta välmåga.

Så var lyhörd så har du möjlighet att uppfatta budskapen när de kommer. Bry dig inte om ifall andra säger att du är fånig om du ringer din man/fru eller vem det nu kan vara och ber dem köra extra försiktigt på vägen hem för att du har en otäck känsla. Oftast händer ingenting alls efter att man ringt och varnat, men kanske är det just därför inget händer? För alla reagerar vi med extra försiktighet efter att någon som älskar oss ringt och sagt något sådant. Plötsligt slår man av lite på farten, är lite extra vaken och svänger kanske t.o.m. in till vägkanten o vilar en stund om ögonen börjar kännas trötta.

Nedan är en bild på Hestia som togs bara någon vecka innan hon blev sjuk. Bilden högst upp togs för bara någon vecka sedan. Nog är hon ett litet mirakel allt. På många sätt :)

Bara vara?

Jag sitter här och går igenom diverse texter jag samlat på mig genom årens lopp. Mycket är intressant och tankeväckande, det mesta faktiskt, och jag inser att jag suttit på ett berg av visdom i många år utan att ta en närmare titt på det.

Vad har jag gjort istället? Varför har jag sparat alla dessa visdomsord utan att ta dem till mig? För att lära av dem längre fram? Antagligen.

Jag fungerar ofta så. Jag hamstrar sånt jag gillar, sorterar, sparar men ger mig inte tid att reflektera. Ger mig inte tid att lära, utan rusar vidare, mot nästa fantastiska visdom att lagra, fler ord att begrunda utan att någonsin verkligen begrunda dem.

Jag har dock all tid i världen och nu ska jag ägna mig åt att begrunda, lära och samtidigt lära ut. För så är det, vi lär ut till andra det vi försöker lära oss själva.

En av dessa texter jag nu sitter här o läser heter ’Don’t just be – do’. Vem som skrivit den förtäljer inte historien tyvärr.

Den handlar om att vi ända sedan 60-talet fått lära oss av olika andliga mästare att släppa taget och bara vara. Leva här och nu. Bara vara. Just Be. Be here now. God is – You are. Just Be. Tydligen ska man genom sitt ’bara-varande’ och här-o-nu-levande bli upplyst eller lycklig eller nå nirvana eller nåt.

Det kan säkert vara bra att bara vara, att leva här och nu är viktigt, men vi måste väl göra också? I dessa tider när världen, politiken, kulturen, naturen, ja det mesta verkar vara på fallrepet så är det viktigare än någonsin att göra något.

Jag vill inte bara vara, jag vill aktivt delta i livet, jag vill skapa. Gud är – javisst. Men Gud är även Skapare och såsom varande en del av Gud är även jag en skapare och då kan det inte vara meningen att jag ska sitta i lotusställning hela tiden o ’bara vara’.

Jag vill vara en aktiv del av livsprocessen.

Leva här o nu? Javisst, men även GÖRA här o nu. Varför vänta?

Detaljer

Detaljer är viktiga, men man får inte haka upp sig vid detaljerna så att man missar helheten.

Det finns så många regler och de är inte alltid lätta att följa. T.ex. att man inte ska använda pekfingret när man använder en mala (mala=indiskt radband). För vissa känns det mer naturligt och mycket enklare att använda just pekfingret, och självklart vibrerar inte det chantade mantrat annorlunda för det. Vill du använda pekfingret, så gör det!

För många år sedan var jag lite bekymrad över att jag inte kunde sitta i lotusställning när jag mediterade pga mina trassliga knän. Det gick dock alldeles utmärkt att meditera ändå men jag inbillade mig att det gick ännu bättre för dem som kunde sitta i lotus. Det kanske det gör också, vad vet jag eftersom jag aldrig provat?, men inte måste man få benen att likna kronblad för att få kontakt med sitt högre jag :-)

Det är så mycket av detaljerna som är symbolik och inte praktiska nödvändigheter. Ta till dig symboliken, förstå den, respektera den och gör sedan så som det känns bäst för dig.

An it harm none, do what ye will.

Kryper fram ur idet

Det känns som om jag vaknat upp ur en lång vintersömn. En dvala som varat i flera år.

5 år närmare bestämt.

På många plan har jag under dessa år gått vidare, framåt. Men på andra har jag stått helt stilla, legat i ide.

Nu, när jag vaknat upp, finns plötsligt precis samma möjligheter framför mig som jag hade då. Så underbart. Så mirakulöst.

Och mirakel sker när dualitetens murar rämnar, när Spirit får flöda fritt genom oss, vilket säger mig att jag är på rätt väg nu :)

Synkronicitet. Spirits budskap till oss vandrare. Vägvisande skeenden.

Jag känner mig fri.

Frågar mig själv vad som egentligen hände. Varför hamnade jag i denna dvala och stannade i den i fem hela år?

Ganska exakt fem år faktiskt… på några dagar när.

Det som hände då var som ett eko av upplevelser jag haft tidigare vilket medförde att jag blev förlamad av rädsla. Jag kunde inte se gåvan jag fick, möjligheten att följa mitt dharma som uppenbarades, pga mina rädslor.

Istället kröp jag in i min kokong för att ta skydd. Livet fortsatte och Spirit fanns hela tiden hos mig, i mig, med mig och gav mig guidning men jag såg bara hälften pga egots skygglappar.

Rädsla har varit min ständiga följeslagare i fem års tid.

Idag är rädslan borta. Jag har vaknat, öppnat mina ögon för att se helheten istället för de splittrade bilder egot förser mig med.

Det är inte för sent. Det är aldrig för sent att fullfölja sitt dharma.

Trots att jag fick det, svart på vitt, när jag behövde det som mest och faktiskt bad om det, så klarade jag inte av att se det som jag innerst inne visste. Så här skrev Aurora när jag bad att få mina egna sanningar skrivna på näsan;

OK, du vill ha sanningar. Här kommer dem:

- du tror att livet och alla händelser har en mening, att synchroniciteten är en del av magin, varför sluta tro det nu, när du behöver det som mest och när alla synchronistiska händelser i ditt liv har nått en kulmen?

- du känner av kaoset- hela universum består av det, kaos är själva bränslet för förändring, förnyelse och besannade drömmar. Av förutbestämda scenario blir det aldrig några häftiga upplevelser. Se värdet i kaoset, se gåvan i kaoset.

- titta aldrig utanför dig själv efter kärlek, styrka, stabilitet. Allt detta får du lära dig att hitta i dig själv. Först då kan du utföra det du har kommit hit för. Din själ vet vad du är här för och tvivla aldrig på att upplevelserna du går genom är nå'nting annat än en hjälp för att komma ihåg sitt Dharma.

- din kraft är inne i dig sjäv, endast du kan ge dig kärlek. Allt annat är en illusion, så du kan aldrig förlora någon annans kärlek, du kan aldrig bli sviken. Du är omgiven av speglar, du ser i oss vad du är. Bli kärlek, så får du kärlek.

Fullkomligt fantastiskt egentligen (och ändå inte) att det dök upp en människa just då, som talade mitt språk och som förstod vad jag sa, vad jag menade, vad jag bad om och gav mig det.

Tyvärr hade jag inte riktigt förmåga att lyssna just då.

Nu är en ny dag, ett annat år, och min resa fortsätter.
Av någon anledning har jag drabbats av ett starkt behov att skriva. Tyvärr har jag så mycket i huvudet nu så det jag skriver blir ofta lite osammanhängande... Men denna skrivklåda är i alla fall orsaken till skapandet av denna blogg. Vi får väl se vad som kan utkristalliseras ur detta.

Väl mött! / Airamya