Universal Telecom

Nu är jag fly förbannad!
I augusti skaffade jag ett prova-på-abonnemang hos Universal Telecom. Avtalet gällde tre månaders fast telefoni och ADSL helt gratis. HELT gratis. Inga som helst kostnader skulle tillkomma. Efter tre månader skulle detta övergå i ett riktigt abonnemang, med bindningstid och kostnader, ifall man inte sade upp det innan dessa tre månader gått.
ADSL kom aldrig. Telefonen sades upp strax före de tre månadernas slut. Och nu kommer det en faktura på 540 kr, där 347 kr avser kontraktsbrott och resten är telefonkostnader!!!!! Kontraktsbrott????!!!!!!! Det är väl snarare de som gjort sig skyldiga till kontraktsbrott då de inte kunde leverera ADSL som utlovat?
När jag ringer håller de med om att jag inte gjort mig skyldig till något avtalsbrott, så de drar av den kostnaden, men hävdar att jag fortfarande måste betala resten för samtalskostnader. Men i det avtal vi ingick så skulle det inte vara NÅGRA KOSTNADER ö.h.t. under tre månader.
Och jag mitt dumma nöt, trodde på tjejen jag pratade med på Universal Telecom i november, då jag sade upp abonnemanget, då hon sa att "Ok, då är allt klart. Inga problem, och det kommer inte att komma någon som helst faktura från oss."
Vilket medför att jag, i min outsägliga dumhet, inte har kvar någonting där avtalet står... *stön*
Fyyy Faaaan säger jag, för Universal Telecom och ger dem tjugo avhyvlingar av tjugo möjliga.
Helvetes jävla skit säger jag till mig själv också som har alldeles för bråttom att rensa bort papper ibland.

Så ifall någon därute i cyberrymden har planer på att anlita detta bolag så kan jag meddela att de har inte imponerat ett endaste dugg på mig i alla fall.

GOD JUL!

citat

«Don't ask yourself what the world needs. Ask yourself what makes you come alive.
And then go and do that. Because what the world need is people who have come alive»
-Harold Witman

Olika sätt att se på livet

Den lille tamilen har lärt mig att jag inte ska ligga för nära väggen. Han var förfärad inför tanken att döda en vägglus och övertygad om att han i så fall i nästa liv skulle återfödas som ett sådant otäckt kryp.
När jag frågade Shri om saken, hade han en helt annan uppfattning. "Döda dem bara", sa han. "Ifall du kastar ut dem, kommer de tillbaka och plågar de andra swamis. Vägglöss har ett sorgligt liv."
Men Rana menade: "Det är bra, när vägglössen väcker dig på natten. De påminner dig om att du egentligen ska meditera."

Ur: Eidlitz: Den glömda världen

Levnadsregler

Reglera noga dina måltider. Ät ris bara en gång om dagen. Ät litet på kvällen. (Vänta nu! Det sista låter helt genomtänkt, men det där med riset får jag nog lov att modifiera lite...)
Lär dig att vara tålig och inte bli uppretad.
Övervinn fruktan och nervositet. Tänk på kraft, så blir du stark.
Lär dig att föra ett enkelt och rent liv.
Det är inte så viktigt att komma till Manasarovarsjön och Mount Kailash. Det sanna Kailash ligger inom dig själv. Det är det du måste söka uppnå.

Rishis

”Rishis är höga, andliga väsen, mycket högre än människan. De har ingen jordisk kropp, men det sägs om dem, att de kan anta människogestalt om det så behagar dem. För tusen år sedan lär dessa rishis i människoskepnad ännu varje år ha badat i Ganges vatten. Senare, när människans inre öra tillslöt sig, drog dessa mänsklighetens urlärare högre upp i bergen, ända upp till den eviga snöns regioner.”
”Och var bor de i våra dagar?” frågade jag.
Den gamle log. ”Jo, i snöbergen vid Manasarovarsjön.”

Ur: Walther Eidlitz: Den glömda världen

Lego Darth Vader Canteen Incident

Nina Hagen: Hold Me

Åh, vad jag älskar denna egensinniga quinna! Prima Nina :)

Om Namah Shivaya

Krishna Das. Ah, jag bara njuter på YouTube idag :) Boom Boom Shiva!

Nina Hagen-- 2000 Hindu Devotional LIVE

Mera Gandhi

Saor Patrol

Föreställ er fästningen i Kungälv, med murarna upplysta av strålkastare o eldar och dessa trummor inne på borggården... Dä va änna rätt mäktigt dä...

Är vi redo för lycka?

Vi vill alla vara lyckliga. Åtminstone säger vi så.
Men hur mycket lycka kan vi hantera? Hur mycket lycka kan vi släppa in i våra liv innan vi saboterar för oss själva?

Ta en titt på hur vi är programmerade. Ett program säger ’Det är för bra för att vara sant.’
Ett annat är ’Jag visste att det inte skulle fungera i längden!’ eller ’Någonting måste gå fel.’
Andra populära program är ’Att jag alltid ska….’ Eller ‘Jag kan aldrig….’ följt av någon negativ tanke.
Hur kan vi förvänta oss att bli lyckliga när vi har så mycket skit i vägen?

Nyligen hände något i mitt liv som ett resultat av många böner och affirmationer. Jag var tacksam och glad. Men, nästa dag vaknade jag med sanslös huvudvärk, vilket jag mycket sällan drabbas av.
Huvudvärken verkade vid en första titt inte ha något som helst med min glädje från dagen innan att göra. Men frågan kvarstår: var jag redo för lycka? Eller satt jag fortfarande fast i min tro på Murphy’s lag att någonting alltid måste gå galet?
Ja, det fanns en bit hos mig som fortfarande trodde på smärta, offer och att något kan vara för bra för att vara sant. Och helt konsekvent så manifesterade Tomas Tvivlaren inom mig en negativ upplevelse som bevis för detta inprogrammerade påstående.

Det är helt enkelt så att vårat ego vill ha rätt, så det skapar händelser för att bevisa för oss att det vi tror är sant.

Så, ja, vi vill vara lyckliga, men vi tror inte på att det är möjligt! Vi har alla blivit programmerade på olika sätt att tro att lycka är undflyende och att vi inte förtjänar det.
Våra gamla systemfiler tillåter inte perfektion.
Du känner kanske igen det: ´Nåja, ingenting är perfekt.’ Vem säger det? Ett gammalt program som ligger i våra systemfiler.

Det positiva är att när vi väl letat fram de här gamla filerna inom oss, så kan vi ändra dem. Vi har fri vilja och kan välja vad vi tror på – med tålamod och envishet kan vi omprogrammera dessa gamla lycko-förstörande tankar till lycko-befrämjande tankar J

Börja med att varje dag tala om för dig själv ’Jag är en gudomlig varelse och jag förtjänar lycka!’
Det är sant. Tvivel är missförstånd. Vi har missförstått vilka vi är och vårt syfte.
Vi är inte – jag upprepar – inte syndare, inte heller är vi här för att lida och bli martyrer.
Vi är gudomliga och här för att uppleva och fullt fria att välja att uppleva livet som glädjefullt och kärleksfullt.

Vi kan vara kärleksfulla varelser som lever i harmoni med de gudomliga lagarna (av vilka det inte finns en enda som säger att vi inte kan vara lyckliga).

Och kan vi hantera lycka? Ja, 1000 gånger ja! Vi kan bli lyckliga när vi släpper alla barriärer, rädslor, tvivel, självfördömanden, kritik och tron på straff. Vi måste omprogrammera oss själva – då kommer vi att upptäcka att lyckan har alltid funnits där – vi var bara intonade på en annan frekvens.

Du förtjänar lycka! Du förtjänar villkorslös kärlek! Du förtjänar rikedom! Du förtjänar god hälsa! Berätta detta för dig själv tills du tror på det.
När de gamla, ovälkomna tankarna dyker upp, radera dem och välj, igen, lycka, frid, kärlek, överflöd och obegränsad glädje. Detta är din födslorätt. Och nu är det tid att kräva den.

Lyckan är din. Öppna bara upp dig för den.

Fritt översatt från en artikel i India Times 21/12-2003, skriven av Deepak Chopra

Min väg

Lång o krokig, som alla stigar jag vandrat på genom livet, har min andliga resa varit.

Kan inte annat än tycka att det är träffande och kanske lite ironiskt att när en god vän till mig o min man skrev en sång till oss som han framförde på vårt bröllop så hette den just ’En krokig väg’.

Men det är på de krokiga, slingrande vägarna som man tvingas stanna upp, ta det lugnt och verkligen se. Följer man bara de stora huvudlederna missar man oftast de små, viktiga detaljerna.

Livet är som ett stort pussel, men vi vet inte hur den färdiga bilden ser ut medans vi lägger det. Därför är varje liten bit så oerhört viktig.

Min väg kommer att fortsätta vara krokig då jag valt att ha det så. Jag har valt att utforska alla möjliga små stigar som dyker upp längs vägen. Det är en del av att vara en eklektisk häxa, eller hur? :)

Jag tar till mig det som ger genklang i mitt inre och lämnar annat åt sidan. Det är helt okej att göra så. Andlighet handlar inte om att bekänna sig till en specifik religion, sekt eller coven. Det handlar om att finna den sanning som man söker efter och använda sig av de redskap man tycker om. Kastar man sig in på en motorväg som någon annan skapat, dvs okritiskt rusar framåt enligt någon annans direktiv, oavsett om det är en guru, en präst/inna, en helig rishi, swami, medium eller en Bibel, så är risken stor att man börjar söka utanför sig själv.

Den enda absoluta sanning jag hittat i mitt egna sökande är att starten, vägen och målet, frågorna och svaren, finns inom dig själv. Allt finns inom dig själv och all förändring börjar o slutar inom dig själv. Ingen kommer att rädda dig, ingen kommer att ge dig svaren, ingen kommer att kunna tala om hur din väg ser ut. Bara du själv.

Detta betyder inte att man ska undvika andliga läromästare, tvärtom, de kan vara en fantastisk hjälp, inspirationskälla och utdelare av redskap. Jag har mängder av mentorer att tacka för att jag nått till den glänta i skogen där jag står idag.

Det viktiga är att inte sätta dem över sig själv. Vi är alla jämbördiga, vi är alla lika mycket Spirit, Gud, Gudinna, Kärlek, Helig Ande, Brahman och allt vad det kan kallas. Andemeningen är densamma. Alla religioner och andliga inriktingar ber egentligen till samma kraft, som jag ser det. Det är bara perspektivet som varierar, HUR vi ser på denna kraft och vad vi kallar den.

Inom hinduismen kallas den väg jag vandrar på Shakta Sadhana. Shakta härstammar från ordet Shakti, som är den kvinnliga principen av Brahman. Allt detta är mycket komplext så jag tänker inte gå in på en närmare redogörelse för det hinduiska trossystemet här. Är det någon som vill ha något förklarat eller en djupare redogörelse så är ni välkomna att fråga.

Jag är inte hindu men en av de stigar jag lagt till mitt hjärta och som jag ständigt återvänder till för inspiration och vägledning är Advaita Vedanta. Jag har även mött Kali och känner en djup respekt och kärlek för denna svarta, kraftfulla, underbara Modergudinna.

Av någon anledning (jag undrar om inte anledningen hette Vivekananda…) så florerar många av de uttryck som hör till Vedaskrifterna och hinduismen här i västvärlden och jag stöter på dem hela tiden. Sanskrit-ord där jag tror att de flitigast använda är karma och chakra.

Tyvärr så är de ofta mycket missförstådda och används ofta i helt fel sammanhang.

Framför allt karma. Jag vill därför ge en kort redogörelse för vad ordet karma egentligen innebär.

Karma

Karma är ett ord som ofta missförstås. Många tror att det är någon form av straffsystem, vilket är mycket långt ifrån sanningen.

Idén att vi skulle bli straffade för vad vi gör, av någon gudomlig kraft, är i mina ögon inte bara felaktig utan helt absurd. Vi ÄR gudomliga, vi ÄR kärlek. Varför skulle Kärleken (den gudomliga kraften) straffa sig själv?

Karma är sanskrit och betyder handling. Det handlar om lagen om orsak och verkan. Vad du sår får du skörda.

Karma översätts ibland med ordet ’öde’. Men det i sig är ännu ett svårt ord... Karma har ingenting med fatalism att göra. Karma betyder handling, att skapa. Öde handlar om något skapat utanför dig själv, något du inte kan påverka.

Varje handling är skapande – från naturens handlingar, t.ex. regnandet eller jordens rotation kring sin axel, till människornas mycket personliga sätt att handskas med sina komplexa liv – allt faller under rubriken karma.

Det finns ingen dålig karma, inte heller någon god karma – det där hör till missförståndet där man tror på ett belönings- och straffsystem. Karma verkar på ett mycket djupare plan än så.

I de vediska skrifterna är ”outgrundligt” det adjektiv som oftast kopplas till karma.

Karma är det hjul som hela tiden för oss framåt. Karma tvingar oss att utvecklas, att lära, att växa. Varje liten handling vi gör skapar ringar på vattnet – karma.

’What goes around comes around’ är inget annat än karmalagen i korthet.

Vad karma gör är att det tvingar oss att ta ansvar för våra handlingar, tankar och känslor. Karma betyder att du själv skapar din egen verklighet, ibland ser man effekterna av sitt ’skapande’ omedelbart, ibland senare i livet, ibland i en kommande reinkarnation. Men du kan aldrig skylla ditt karma på någon annan. Karma är ett hjul, där allt du sänder ut i slutändan kommer tillbaka till dig själv.

Avslutar detta med ett citat från den persiske poeten Rumi:

"Out beyond ideas of right doing and wrong doing there is a field. I'll meet you there."

Om Namah Shivaya (Shiva Sahasranama Mantra)

What can I say?
Shivoham Mount Kailash.

Made out of meat

hahahaha! Så hysteriskt roligt! Och så många olika perspektiv man kan se den här dialogen ur... Åh, så bra!

"They're made out of meat."

"Meat?"

"Meat. They're made out of meat."

"Meat?"

"There's no doubt about it. We picked up several from different parts of the planet, took them aboard our recon vessels, and probed them all the way through. They're completely meat."

"That's impossible. What about the radio signals? The messages to the stars?"

"They use the radio waves to talk, but the signals don't come from them. The signals come from machines."

"So who made the machines? That's who we want to contact."

"They made the machines. That's what I'm trying to tell you. Meat made the machines."

"That's ridiculous. How can meat make a machine? You're asking me to believe in sentient meat."

"I'm not asking you, I'm telling you. These creatures are the only sentient race in that sector and they're made out of meat."

"Maybe they're like the orfolei. You know, a carbon-based intelligence that goes through a meat stage."

"Nope. They're born meat and they die meat. We studied them for several of their life spans, which didn't take long. Do you have any idea what's the life span of meat?"

"Spare me. Okay, maybe they're only part meat. You know, like the weddilei. A meat head with an electron plasma brain inside."

"Nope. We thought of that, since they do have meat heads, like the weddilei. But I told you, we probed them. They're meat all the way through."

"No brain?"

"Oh, there's a brain all right. It's just that the brain is made out of meat! That's what I've been trying to tell you."

"So ... what does the thinking?"

"You're not understanding, are you? You're refusing to deal with what I'm telling you. The brain does the thinking. The meat."

"Thinking meat! You're asking me to believe in thinking meat!"

"Yes, thinking meat! Conscious meat! Loving meat. Dreaming meat. The meat is the whole deal! Are you beginning to get the picture or do I have to start all over?"

"Omigod. You're serious then. They're made out of meat."

"Thank you. Finally. Yes. They are indeed made out of meat. And they've been trying to get in touch with us for almost a hundred of their years."

"Omigod. So what does this meat have in mind?"

"First it wants to talk to us. Then I imagine it wants to explore the Universe, contact other sentiences, swap ideas and information. The usual."

"We're supposed to talk to meat."

"That's the idea. That's the message they're sending out by radio. 'Hello. Anyone out there. Anybody home.' That sort of thing."

"They actually do talk, then. They use words, ideas, concepts?"
"Oh, yes. Except they do it with meat."

"I thought you just told me they used radio."

"They do, but what do you think is on the radio? Meat sounds. You know how when you slap or flap meat, it makes a noise? They talk by flapping their meat at each other. They can even sing by squirting air through their meat."

"Omigod. Singing meat. This is altogether too much. So what do you advise?"

"Officially or unofficially?"

"Both."

"Officially, we are required to contact, welcome and log in any and all sentient races or multibeings in this quadrant of the Universe, without prejudice, fear or favor. Unofficially, I advise that we erase the records and forget the whole thing."

"I was hoping you would say that."

"It seems harsh, but there is a limit. Do we really want to make contact with meat?"

"I agree one hundred percent. What's there to say? 'Hello, meat. How's it going?' But will this work? How many planets are we dealing with here?"

"Just one. They can travel to other planets in special meat containers, but they can't live on them. And being meat, they can only travel through C space. Which limits them to the speed of light and makes the possibility of their ever making contact pretty slim. Infinitesimal, in fact."

"So we just pretend there's no one home in the Universe."

"That's it."

"Cruel. But you said it yourself, who wants to meet meat? And the ones who have been aboard our vessels, the ones you probed? You're sure they won't remember?"

"They'll be considered crackpots if they do. We went into their heads and smoothed out their meat so that we're just a dream to them."

"A dream to meat! How strangely appropriate, that we should be meat's dream."

"And we marked the entire sector unoccupied."

"Good. Agreed, officially and unofficially. Case closed. Any others? Anyone interesting on that side of the galaxy?"

"Yes, a rather shy but sweet hydrogen core cluster intelligence in a cla*s nine star in G445 zone. Was in contact two galactic rotations ago, wants to be friendly again."

"They always come around."

"And why not? Imagine how unbearably, how unutterably cold the Universe would be if one were all alone ..."

Pagan Pride

Kvällens ämne ;)

Träskhäxans rappakalja

Devor? Stjärnmänniskor? Änglar? Expanderande materiell drivkraft?
Mamma Mia, hundar börja tala mat...
Varför kan man inte delta i en så kallad andlig diskussion utan att dylika tankar o idéer dyker upp? Vad är det som driver folk till att stoppa in alla och allting i konstiga fack o lådor?
Frihet! Jämlikhet! Broderskap! får jag lust att ropa. Hur kan en diskussion som från början handlat om att vi alla är Ett, att dualiteten är en illusion, plötsligt övergå till att handla om att mäsnkligheten till 5 % (eller vad det nu var) består av några 'högt andligt utvecklade varelser' som härstammar från yttre rymden???
Dessutom är det inte ovanligt att man får höra att de har en ledare som är självaste Jesus, men han heter plötsligt Sananda eller nåt och bor på en rymdflotta i värsta Star Wars-anda ihop med en massa andra och "du är nog en del av Ashtar Command du med"...
Jösses!
Jag jobbar inom psykiatrin och får nog av rappakalja på dagarna. Låt mig slippa dylikt på min fritid.

Eller som den där gången när jag jobbade på ett alternativ-medicinskt center där en av terapeuterna plötsligt kom utsvassandes till receptionen, studerade en kund där inne och sedan viskade till mig: "Passa dig, det där är en av de grå!"
De grå? Jaha, jag hör nog till de röda jag... *rolling eyes*
Tro nu inte att alternativ-terapeuter kläcker ur sig sånt lite till mans eller är helt vrickade hela bunten, de är oftast helt reko, men det finns alla sorter, såklart.

Jag blir bara så besviken. Självklart pga att jag har för stora förväntningar. Jag blir så glad när jag hittar någon att diskutera andlighet med, att fördjupa oss i österländska filosofier, att begrunda norrskenets färger med... och vaknar abrupt när det plötsligt handlar om någon form av elitistiskt tänkande där vissa människor är bättre än andra, då människor plötsligt inte är människor längre utan det är helt normalt att vara en alv och bara prata alviska. Och vara 'commander' på en rymdflotta med Jesus och akta sig för 'de grå'.
Vart tog Kärleken vägen? Det där med Enhet/helhet?

Mja, jag säger som Axel Fredenholm. Han skrev så här vackert:

En Mästares Trosbekännelse:

Min religion är Sanning och Kärlek
Min Gud är Allt och I Allt. Han är alla tings upphov,
livet, kraften, ordningen, skönheten och meningen
i allt som är.

Mitt tempel är min själs allra heligaste rum,
där evighetens tystnad råder, och min gudstjänst är
goda gärningar.

Jag har inga fiender, alla levande väsen
är mina anhöriga och jag hyser ingen fruktan.
Jag har alltid varit, skall evigt förbli,
och ändamålet med mitt jordeliv är tillväxt.

Jag ser i människorna varken buddhister eller kristna,
muhammedaner eller judar, hedningar eller ateister.
Jag ser i alla Guds avbild, som söker harmoni
med sitt upphov.

Energier

Allt handlar om energier.

Den energi du väljer, är den energi som styr ditt liv. Väljer du en negativ attityd till livet och spyr ur dig bitterhet dagarna i ända, så har du valt negativ energi och möts av mer negativ energi. Då skapar du negativ energi, hela tiden. Som ringar på vattnet. Du blir att se människor som jobbiga, dryga och allmänt pestiga. Vilket de är också. När du är bitter.

Väljer du en mer positiv livssyn så möts du av mer positiva energier. Och blir att se människor i ett helt annat ljus. Du ser leenden, kärleksfulla skeenden och hjälpsamma händer.

Det är så enkelt.

Och vansinnigt komplicerat.

Vi är ju inte ensamma om att skapa energier. Alla skapar, hela tiden. Vi är, tillsammans, som en stor atombomb, full av motstridiga energier, samarbetande energier och neutrala energier… och mitt i detta energifält är lilla du, som försöker hålla humöret uppe någorlunda men säckar ihop emellanåt eftersom krafterna är så starka.

Jag är inte mycket för det där med ’positivt tänkande’. Det blir lätt alldeles för klämkäckt för mig. Har ditt hus ramlat ihop – se det positiva – det behövde ändå byggas om.
Mja… det är inte min grej. Har mitt hus ramlat ihop så kräver jag rätten att få rasa jag med.
Däremot så vet jag att det finns, mitt i det här snurriga energifältet som vi tillsammans skapar, en energi som är medveten, kärleksfull och har förmåga att styra upp saker o ting när det blir för jävligt.

Medveten kärlek. Energiernas energi. Kraften. The Force. Mörker och Ljus i ett. En energi som varken är god eller ond, utan står bortom sådana begrepp. Känner du efter så kan du ana den, förnimma den, men aldrig riktigt känna den. Lyssnar du noga så kan du höra den. Ett halvt förnimbart brummande ljud. En vibration. Universums elektricitet.

Kopplar man upp sig på den energin så försvinner alla tankar på negativt eller positivt. Det är begrepp som försvinner i rymden. Lyckas man sända ut den energin själv så skapar man mirakel, hela tiden.
Värderingar försvinner, man blir som ett oskyldigt barn inför allt, man ser, iakttar och är lycklig oavsett vad det är man ser och iakttar. Det påminner om att vara riktigt, totalt förälskad.
Och det är just det – när man är förälskad kopplar man automatiskt upp sig på Det Kärleksfulla Medvetandet.

Men nu är det dags för mig att fortsätta städa. Det är energiskapande det med…

Stanislav Grof

Imorgon åker jag på rådsmöte o blir borta hela helgen. Ger er något att fundera på medans jag är borta :)

Om Asatoma

Dagen började bra. Vaknade med Om Asatoma ringande i huvudet. There must be som significance behind that I guess. Så det blir väl till att chanta hela dagen. Haka gärna på :)

Om Asatoma Satgamaya

Tamasoma Jyotir Gamaya

Mrityorma Amritam Gamaya

Lead us from the unreal to the real
from darkness to Light
from death to blissful immortality

Brihadaranyaka Upanishad

Art of Living

Nu har jag börjat kursen. Art of Living. Konsten att Leva. Det var väl på tiden. Det är nog ungefär tio år som jag dragit ut på det.
Sudarshan kriya ska jag lära mig, ser fram emot det. Förvirrad som alltid och komplett oinformerad så fattade jag ingenting idag när de pratade om nån indier som skulle varit där o hållt i kursen men som inte fått visum ännu. Istället var det en kille från Finland som håller i det och det gör han riktigt bra. Jag kunde inte med att fråga om det är självaste Sri Sri som skulle varit där. Det kan det väl ändå inte vara?
Vad har jag då lärt mig idag? Ujjayi-andning och 'full yogic breath'. Det sistnämnda kändes som en våg genom kroppen och Ujjayi låter som havet, så man kan väl säga att dagen gick i vattnets tecken.
Fick besök av Shiva under meditation, han spelade trumma och busade. Kul :)
Har fått i hemläxa att fundera över vad jag tar ansvar för och vad jag inte tar ansvar för i livet. Efter att jag lyckats lokalisera bilen, vilket inte var det enklaste - jösses, vad Göteborg är stort, så funderade jag över det här med ansvar på vägen hem. Och hittade en nöt som inte var helt enkelt att knäcka - tar jag fullt ansvar för mina känslor?
Nu är det i alla fall dags att sova.

Boom Boom, Shiva ;)

Missförstådda Magiker

Nu så, nu har de väl fått till det, de blå. Jag kan fortsätta som timvikarie i ett halvår till ungefär, sedan har jag inte råd att jobba mer.

Som timvikarie vill säga. Får jag en heltidstjänst någonstans så är det självklart inga problem, det är ju faktiskt mitt mål (det har varit mitt mål sedan 1999) men att tjäna några kronor extra genom att hoppa in som timvikarie inom psykiatrin kan jag glömma.
När jag har stämplat 75 dagar (fr o m 7 april i år) så får jag ingen ersättning mer från a-kassan om jag arbetar deltid.
Så det så. Lång näsa åt mig.
I förlängningen måste detta även innebära att jag inte kommer att få någon ny ersättningsperiod när denna tar slut heller, eftersom man måste ha arbetat minst 80 timmar/månad i 6 månader för att få nya dagar... Och eftersom jag inte kommer att ha råd att arbeta så kommer jag inte att kunna arbeta ihop de timmarna (om jag nu inte får en heltidstjänst under minst 6 månader).
Intressant.
Ännu mer intressant tycker jag att det är att ingen verkar prata om detta. Ingenting i tidningarna, nyheterna, någonstans. Det känns nästan som att det bara är jag som berörs. Men så är det naturligtvis inte. Det vimlar av timvikarier och deltidsarbetslösa, som alla drabbas av de nya reglerna. Känner de ens till dem? Vet de om att dagarna börjat ticka? Att våra timmar är räknade? (Det där lät väl härligt dramatiskt?) ;) :P
Jag har lite svårt att smälta det här. I själva verket är jag nog ganska upprörd just nu men vet inte hur jag ska kanalisera det. Borde kanske skriva en dikt, någonting i stil med hur Susanne Olofsdotter skrev för en hel massa år sedan. 1988 närmare bestämt. I ÖrebroKuriren kunde man läsa;

Missförstådda Magiker

Missförstådda Magiker, Låt husen skaka inatt! Låt fascisterna brinna i sitt eget förakt! Låt spekulanterna, dom samvetslösa, äta sina egna pengar, låt dem överleva på den dieten! Gräv upp den universella fredspipan och låt den bolma över världen! Låt vargen ströva fri, genom skogar och länder! Låt Friheten återfå sin innersta betydelse, i alla tänkbara meningar!
Den eviga elden har inte slocknat. Se, det glöder ju där nere under all skit och bråte! Låt oss tillsammans blåsa liv i den glöden så att flammorna kan värma ALLA! Ingen är mera värd än någon annan. Men det finns ändå dom som inte är värda något alls. Det är handlingen som räknas. Det har inte med tanken att göra. Det är i själv Skapandet Magin bor.

Det brinner i fönstren inatt. Människor där innanför speglingarna. Monster härute. Härute i kalla svartnatten. Och lilla Lisa, hon mördade sitt barn. I brist på andra alternativ. Men om det ramlar ner en bomb så dör vi allihop. Allihop! Fullmånen högt därovanför. Ovanför de blänkande fönstren och de skuggiga vrårna. Fullmånen sprider sitt matta sken över folk, gör ingen skillnad på fattig eller rik. Gör ingen skillnad.

Missförstådda Magiker smider sina planer. Goda. Onda. Det ena utesluter aldrig det andra. Blod och honung. Eld och vatten. Vind och jord. Cirkeln sluten i sitt eget kretsande lopp. Trolltrummor och maracas. Panflöjt och saxofon. Det finns inga lagar, lika för oss alla? Det finns inget rätt, för oss alla? Det finns inget fel, för oss alla?
Ondskan smyger i allt tätare cirklar runt våra hus. Letar efter möjliga vägar in. Godhetens förvirrade ängel sitter bakbunden längst ner i källaren. Munkaveln skaver.
Vem är vem och vad är jag och hur är du och varför, varför är vi överhuvudtaget?

-Men stålarna då? Stålarna, för fan?
Inga problem! Endera har man, eller också inte. Kaviar och champagne, morötter och knäckebröd. Så är det bara. Valet är ditt. Fritt. Se bara till att hamna rätt från början. På rätt sida om strecket. Taket. Inkomsttaket. Se bara till att bli född av rätt mor. Och far.
-Det kan väl inte vara så jävla svårt!
Missförstådda Magiker multiplicerar misstagen.
”MONEY MAKES THE WORLD GO TO HELL!”
Ta en tripp och res till Månen! Satsa en slant på Fadern, Anden och Sonen! Space out, gör det på ditt sätt, men kom inte här och gnäll! Det här är inget jävla hotell!
-Men Kärleken då? Kärleken kan väl ändå inte vara såld?
-Förväntningarna är stora. Mina damer och herrar, får jag be om största möjliga…
-Jag har fallit, ok? Det får ni väl hajja ändå. Jag menar, ingen klarar ju av att hålla sig helig och obefläckad genom århundradena va!
-OK, ge oss en annan tid då! Ge oss en annan, bättre tid!
-Det spelar ingen roll. Sorry! Det är redan utsålt.

Pyntat och klart! Så det är bara att hänga med. Ja, alternativet att hoppa av finns ju fortfarande kvar. Men i så fall är det nog bäst att du snabbar på. Det börjar bli rätt jävligt därbortom också har jag hört.

Missförstådda Magiker.

Ja, så skrev hon för 20 år sedan, Susanne Olofsdotter i Örebro. Jag har försökt hitta henne för att få hennes godkännande att posta det här men inte lyckats. 20 år sedan och texten känns förbluffande aktuell.
Nu måste jag sova. Ska jobba imorgon…

Mörda sniglar

Nu är det dags igen. Förra sommaren använde jag kantsaxen morgon o kväll. Ett evinnerligt klippande som resulterade i några hundra döda sniglar per dag.
I år ska jag prova med öl. Har rekommenderats av många men jag har tidigare envist vägrat att skänka denna ädla dryck till de slemmiga marodörerna. Nu faller jag dock till föga och ska tillverka ölfällor i mängder. Hittade en bra sida med 'bygg-instruktioner' .
Mmm, de vaknar, lika bra att börja istället för att sitta här och knacka.

Para Shakti Jai!

Måndagsångest i lunden?

Igår mådde jag inte så bra. jag gick här o brottades med ångest tills jag insåg att det enda vettiga var att ge mig iväg ut i naturen. Så jag åkte till Liagärdesberget, där jag en gång hört förmödrar sjunga.
Av någon anledning valde jag att gå neråt istället för upp på berget. Det har jag aldrig gjort förut, så det var väl dags. Jag knatade på nerför en backe samtidigt som jag undrade vad jag egentligen höll på med. Det var ju upp på berget jag hade tänkt gå... Efter ett tag stannade och spanade vidare nedför backen, där sjön låg, funderade om jag skulle vända... Men nej, jag fortsatte. Många gånger under promenaden ner stannade jag upp på detta vis, varje gång hade jag allvarliga planer på att vända om och gå uppåt istället. Det är ju trots allt uppe på berget som de där underbara energierna finns, vad ska jag då ner till sjön o göra?
Till slut bestämmer jag mig för att inte gå längre ner. Jag står o tittar neråt, ser ett par kanadagäss och vänder mig om för att gå tillbaks, uppåt. Då inser jag plötsligt att jag står i en lund! En hassel-lund...
I en vid cirkel växer de runt mig, hasselträden. Förundrad blir jag stående en bra stund, samtidigt som jag inser att träden inte är speciellt gamla, det är en ung lund.


Får efter en stund syn på en äldre lund, en liten bit därifrån. Höga hassel-träd, kungliga på nåt vis. Inser att jag nog måste fortsätta neråt ändå.
När jag närmar mig ängen ner mot sjön hör jag porlande vatten till vänster om mig och går dit. Inget kan spola bort ångest så som vatten. Där blir jag sittandes bland nyvaknade vitsoppor.


Kanske är det så att jag letts hit därför att uppe på Liagärdesberget (som förr hette Torshall har jag hört) känner jag alltid ett styng av sorg sedan Gudrun for fram där. Stormfällningen uppe på berget var brutal och platsen är sig inte lik sedan dess.
Här nere i svackan verkar inte vindarna haft samma kraft. Här är allt bara så otroligt vackert. Det vilar ett stort lugn över den här platsen.

Det var länge sedan jag var på en plats där tiden bara försvann, men så var det här. Det var så väldigt tyst, bara fåglar som hördes, inget annat. Inget bakgrundsbrus, inte ens vinden och inte en människa nånstans. Och tiden upphörde mitt i skymningsljuset.

Ja, det var helt underbart, ljuvligt, fantastiskt, superfragialisticexpiallidocious :)
Det var healing.
Sen traskade jag såklart upp på berget till slut. Det är en av världens mest speciella platser för mig. Men som sagt, jag blir lite sorgsen över hur det ser ut på vägen upp...

Det syns inte här, men Gudrun fällde nästan en hel skog här uppe. Med de högsta furor jag någonsin sett. Kvar finns berget, naket på många ställen som tidigare varit klätt med gammal skog, kvar finns rotvältor, knäckta stammar, trasiga rötter...
Utsikten är dock densamma :)

Tack Liagärde, för den enorma kraft du delar med dig av.

LOLE

En utav de universella lagarna är väldigt i ropet just nu – LOA =attraktionslagen (Law Of Attraction).

Man kan nästan tro att det är den enda Lagen som gäller, när man lyssnar på diskussioner inom olika andliga grupperingar. Men det är det såklart inte, vilket de flesta av oss vet. Det är en lag som fått väldigt mycket reklam på senare tid bara, via boken och filmen ’The Secret’.

En av mina närmaste håller just nu på och lär sig en helt annan lag – Minsta motståndets lag (The Law of Least Effort). Vi kan kalla den LOLE :)

Han möter hela tiden motstånd i livet just nu. Vad han än tar sig för så stöter han på motstånd. Detta har fått honom att känna sig misslyckad, värdelös och mycket frustrerad. Det är ingen idé att påpeka för honom att Universum håller på och lära honom någonting, det är det sista han vill höra just nu.
Han har tappat tron på framtiden, nuet och sig själv. Kort sagt – han mår skit.
Det som kan hjälpa honom att må bättre just nu är just LOLE. Och jag tror att han börjar komma underfund om det.
LOLE säger att när du står och bankar huvudet mot en vägg så är det dags att tänka om. Tankarna styr våra känslor, inte tvärtom. Varje motstånd vi möter i livet bär med sig en gåva till oss, en möjlighet, det gäller bara att vara vaken och se den. Vilket inte går om vi kämpar emot.
LOLE innebär att acceptera nuet som det är. När du till fullo accepterar allt som finns i ditt liv så tar du också ansvar för det, istället för att skylla på någon eller något (ej heller på dig själv). När du tar ansvar för ditt liv så frigör du den kreativa energin och får kraft att göra någonting åt situationen, istället för att lägga all energi på att gräma dig och grubbla.
Nyckeln som LOLE ger oss heter alltså acceptans. Att acceptera saker som de är, inte så som vi vill att de ska vara.

Jai Shiva Shambo

Hästar och asfalt

…är ingen bra kombination. Tyvärr. Asfalt är helt enkelt inte bra för hästarnas ben, den är för hård. Därför ska man skritta på asfalt, inte trava och galoppera.
Om det inte vore så skulle jag sälja bilen och köpa en häst istället. Jag skulle bli sanslöst lycklig om regeringen bestämde sig för att riva bort all, eller åtminstone stora delar av, den asfalt som täcker våra vägar. Om de dessutom ville bygga lite stall här o där, istället för parkeringsplatser, så skulle det bli väldigt enkelt att skrota bilen.
Hästen har dugt som fortskaffningsmedel förr, i flera tusen år eller nåt. Bilen är ett relativt nytt påfund. Ett påfund som tyvärr är oerhört kostsamt för miljön. Helt enormt kostsamt. Men så fort jag nämner min lilla idé, om hästvänliga vägar och stall så ruskar alla på huvudet och säger att tanken är helt absurd.
Jag är väl kanske ovanligt trögfattad för jag förstår inte vad som är så absurt med den.
Faktum kvarstår – om asfalten försvann och stall byggdes så skulle jag inte tveka en sekund att rida till jobbet och köra häst o vagn till affären. Jag skulle njuta av att köpa hö och havre istället för bensin och olja.
Man pratar så mycket om att vi ska ta vårt ansvar för en bättre miljö. Men när det kommer till kritan så ska allt vara ’bara lite lagom förändring’. Att göra radikala förändringar i infrastrukturen är det ingen som vill. Det är väl obekvämt kantro.
Allt jag vill är att man underlättar för de som vill leva mer miljövänligt. Det är verkligen inte enkelt idag. Jag kan inte cykla till jobbet, det är 3 mil dit och jag är funktionshindrad. Däremot så skulle jag kunna (och vilja) rida dit om det fanns vägar för det. Fanns det någonstans att göra av hästen inne i centrum så skulle det inte vara några problem att handla heller.
Det funkade förr. Varför inte nu?
Fördelarna med att använda hästar på vägarna istället för bilar är i mina ögon hur många som helst. Tänk bara på hur mycket färre trafikolyckor och överkörda djur det skulle bli. Hur mycket mindre salt som skulle behövas på vintern. För att inte tala om hur glad Moder Jord skulle bli.

Jag läser om de olika förslag till lösningar som kommer från olika håll när det gäller de miljöproblem som våra bilar ställer till med.
Stora problem. Men lösningarna ser små ut i mina ögon. Biobränsle – som släpper ut föroreningar även de och dessutom tränger undan regnskogar och har dragit bort hundratals miljoner ton från matkedjan och gjort att vissa livsmedel nu istället prissätts som bränsle, vilket i sin tur innebär att människor i utsatta länder nu inte har råd att äta. Låter inte som en bra lösning i mina öron. Inte som en lösning alls, bara ytterligare ett problem.
Jag läser i GP; ”Joachim von Braun, generaldirektör för International Food Policy Research Institute (IFPRI), har framhållit att mat och bränslen nu är obevekligt sammanlänkade i en konkurrens där grödorna går till den som bjuder högst.
Joachim von Braun skriver att subventioner till bränslen som använder jordbrukets resurser är extremt fientliga mot världens fattiga, då sådant stöd fungerar som skatt på basmat.”

Så, nu är det fritt fram att förklara för mig varför hästar och grusvägar är så absurt.

Gandhi

På huvudet

Just nu fick jag lust att skriva nåt riktigt bra. Nåt så otroligt djupsinnigt att alla som läser det drabbas av aha-upplevelser och kraft att förändra sina liv till det bättre, på ett eller annat sätt.
Det där är inte ett dugg djupt utan bara ap-sinnigt (monkeyminded) och inte är chanserna speciellt stora att jag skulle klara av det, så jag tänker inte ens försöka. Istället ska jag berätta om huvudbonader.
Ni vet, på skärtorsdagen flög jag ju iväg till Blåkulla i goda vänners lag. Jag fick med mig mycket men glömde hatten hemma. Lite snopet.
Det intressanta är dock att Universum under kvällen försåg mig med inte mindre än 2 hattar!
Den ena var sorteringshatten från Hogwarts som plötsligt blev min, till min stora förtjusning. Den andra var en rutig keps.
Exakt varför jag fick denna keps förstod jag aldrig. Han som hade den innan drabbades plötsligt, utan synbar anledning, av stort behov att ge den till mig. Efter att han hade gett mig den ägnade han sedan avsevärd tid åt att förklara hur otroligt viktig den var för honom, varpå jag idogt försökte ge tillbaks den. Men det var fruktlöst, han hade bestämt sig. Jag skulle ha den.
Till saken hör att jag inte ens ville ha den, och det var uppenbart att han egentligen inte ville bli av med den, så varför uppstod då denna situation?
Som jag ser det måste det ha berott på minst 2 faktorer; 1. Att jag var utan huvudbonad (Hogwarts sorteringshatt hade ännu inte blivit min) så Spirit gjorde sitt bästa för att åtgärda den situationen och 2. Att kepsen symboliserade något för kepsägaren som han kände både kärlek och motvilja inför.
Nu ligger den rutiga kepsen i min bokhylla och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den.
Kanske dyker det en vacker dag upp någon som blir förtjust i den så den kan få en ny ägare.
Kanske dyker dess forna ägare upp igen och vill ha tillbaks den. Vad vet jag?
Känner du någon som vill ha en rutig keps så säg till :)

Faller, ramlar, stapplar o dansar

Det känns hela tiden som att jag faller. Tar jag ett steg bakåt tror jag genast att jag kommer att ramla nerför en trappa, trots att det inte finns någon trappa där. När jag sover så faller jag, ramlar, snubblar, hela tiden. När jag är vaken känns det som jag har svindel. Vill bara sätta mig ner på golvet för att inte falla ner i en avgrund.

Ja, andligt arbete är en pärs, man vet aldrig vad som väntar en :)

Jag vet inte riktigt varför det är så här. Varför jag upplever det som att jag är på så hög höjd. Men jag vet att jag bestämt mig för att ’jump into the void’ och åter följa den andliga väg jag vandrat på så länge förut. Att det finns en koppling till det råder det inga tvivel om. Och mina steg är mycket stappliga, det är onekligen så att jag faller i mina egna fällor hela tiden.

Det är som att lära sig cykla om igen. Frustrerande i viss mån, eftersom jag vet att jag kan det här, ändå måste jag nu börja om från ruta ett. Fick tänka till, hur var det jag började, då, för länge sedan? Andning, Maria. Ande, andas, andning. Där började du. Okej, då får jag väl göra det nu också. Andas, Maria. Påminner mig alla de andningsövningar av olika slag som jag en gång lärt mig och testar. Ja, visst, wow, jag hade glömt hur starkt andningen påverkar oss. Skakar på huvudet och småskrattar åt mig själv. Genast hör jag ett gensvar långt bortifrån – jag hör Aurora skratta kärleksfullt med mig. Hennes ögon glittrar: ”Jaså, du hade glömt det, Maria?” säger hon och ler. En varm vind sveper över mig.
Ja, det är mycket jag glömt. Dags att re-member. Världen öppnar sig framför mig, hjälper till på alla sätt, möjligheter kommer från alla håll. Infinite possibilities. Hade glömt det med. Hade glömt att det är så här det funkar. Kali dansar i mitt inre, hon skakar världen, som vanligt.

Jag lämnar datorn för att dansa med henne. Får väl se om jag lyckas hålla mig på benen…

Hemma igen

Jaha, så är man då hemma igen efter flygturen. Det var ovanligt mycket folk på Blåberget i år. En massa nya ansikten. Kul!
Rumpan värker, måste nog slipa lite på kvasten till nästa år.
En ganska stormig färd var det, vädret kunde varit bättre, men det gav ju onekligen lite extra spänning, tycker ni inte? Jag är glad att jag hade min varma kofta. Den gav värme till många under natten.
Nu är det bara att köra lite andningsövningar för att komma i form igen, för ikväll bär det iväg till nästa fest. Nu får dock kvasten stanna hemma, jag går hellre...
Ha en fortsatt trevlig påsk, go´vänner!

Skärtorsdag och vårdagjämning/Ostara på en o samma dag. Det har jag nog inte varit med om förut.
Imorgon är det fullmåne. Ikväll är det sabbat :)
Vi ses på berget inatt ;) Ni har väl putsat kvasten?
Jag tar min med propeller. Den vann Vitkaförbundets kvastparad 2006!

Ha en underbar Ostara gott folk :)

Namaste!

Denna film är så vacker.
Dessutom handlar den om ett av mina favoritord :)
Namasté / Airamya

Tacksamhet

Idag ska jag städa. Det är inte precis det roligaste jag vet, men absolut nödvändigt ibland.
Jag ska också ägna mig åt tacksamhet. En viktig detalj i livet som jag glömmer bort emellanåt...

Sist jag storstädade så började jag motvilligt och det gick ganska trögt. Jag ville helst smyga iväg från dammsugaren i hopp om att den inte skulle märka något och krypa ner i soffan med en bok. Men härdade ut och kämpade på. Det var inte jätteroligt.
Men medans jag gick här hemma och vevade bort ett tjockt dammlager så fick jag plötsligt syn på en kalender som hängde på väggen. En bröllopspresent från några smågalna vänner, full med bilder på min man. Ganska kul grej faktiskt.
Jag la huvudet på sned och tittade på bilden av Peter, kunde inte låta bli att le. Kände plötsligt hur otroligt mycket jag älskar honom, ni vet - så där bubblande inuti - och fylldes av tacksamhet över att han finns i mitt liv.
Det ena följde på det andra helt automatiskt - mina nästa tankar gick till min ljuvliga son och jag började fyllas av en jublande glädje över att han finns.
Det hela eskalerade till en dans med skurborsten, där musiken var inget annat än jag som sjöng bhajans av glädje och tacksamhet, och plötsligt var det superkul att städa!
Jag kom på att det finns så oerhört mycket att vara tacksam för; kärleken, livet, hälsan, att jag har ett hus, en trädgård, en underbar familj, att min hår är rött, att katten lever, blommorna som förgyller min vardag, härliga vänner som kommer på underbara idéer och förverkligar dem (t ex en kalender till mitt kök) osv osv.
Det gav så oerhört mycket energi att fokusera på dessa saker istället för damm o smuts.
Städningen gick bokstavligen som en dans och det är nog enda gången jag lyckats städa precis hela huset på en enda dag.
Så idag tänkte jag försöka göra om samma bravur.
Städning och tacksamhet går hädanefter hand i hand för mig. På det viset blir själva städningen en kärlekshandling och kärlekshandlingar gör själen lycklig. Så jag städar för Kärleken, Själen och Spirit (3 ord för samma sak).

Ute lyser solen på ett tjockt täcke av snö. Det är en sagolikt vacker dag.

Och det är tisdag :)

Jag vill ta er med på en resa...

Jag vill ta er med på en resa. En resa till en annorlunda verklighet. Inte den verklighet som vi oftast fokuserar på, utan en verklighet som du måste uppfatta med ett annat sinne. Vi kan kalla det sjätte sinnet :)

Vi märker av den emellanåt, plötsligt uppfattar vi något eller upplever något som inte riktigt går att förklara och som ej heller går att bevisa för någon annan. Det kallas ofta övernaturliga händelser, men ordet övernaturlig tycker jag inte riktigt om då det i mina ögon är fullt naturligt. Jag är mer förtjust i det engelska ordet ’supernatural’ – supernaturligt :)

De fem sinnena, syn, hörsel, känsel, lukt och smak är alla kopplade till våra fysiska kroppar, dvs till den materiella verkligheten – den som det går att ta på och bevisa.

Men vi består av mer än en fysisk kropp, vi har även en andekropp, även kallad själ. Den går inte att ta på och ej heller att bevisa men det är med hjälp av den som vi kan uppfatta den andra verkligheten, det supernaturliga. Fortsättningsvis kommer jag att kalla denna verklighet Spirit, för enkelhetens skull.

Vad är då denna själ? Som jag ser det består själen av två delar. I Indien kallas dessa två delar för jiva och atman. Atman är ren Spirit, ren kärlek. Atman ser inte olika ut hos olika människor utan är oföränderlig, evig, direktuppkopplad med Spirit. Atman är en del av Spirit, Atman är Spirit. Atman är precis som Spirit outgrundlig.

Jiva är den del av själen som reinkarneras. Jiva är föränderlig och styrs av de universella lagarna, bl a karmalagen. Atman påverkas inte av några lagar, atman är lagen.

Det här kan man nog skriva en hel bok om och det finns det nog många som har gjort också, så då behöver ju inte jag göra det. Praktiskt, eftersom jag inte är expert på området.

Häng med nu, nu beger vi oss till hösten 2006 och en helt annan plats. Nämligen en liten by uppe i bergen på Sicilien som heter Savoca.

Jag och Peter kom dit tillsammans med vår sicilianske vän, Antonio, för att göra ett besök på Bar Vitelli – berömt från Gudfader-filmerna. Vi besökte även en katolsk kyrka som jag först senare fick veta hette La Chiesa Madre. Ett passande namn med tanke på den fantastiska Madonna som fanns där inne.

Hon såg ut som madonna-bilder gör mest. En alldeles vit staty. Vacker. Men vad som fick mig att stå som slagen av blixten och fyllde mig med häpnad och respekt var den helt otroliga kraft som strömmade ut från Henne.

Jag har aldrig känt något liknande. Det var som att stå mitt i en orkan, med den skillnaden att mitt hår inte rörde sig och jag fylldes med lugn istället för en önskan att springa o gömma mig.

Det var en av de mest otroliga upplevelser jag någonsin haft. Det var så oerhört starkt. Jag kan inte fatta att det inte fanns miljoner människor där inne som tillbad Henne. Där var helt tomt bortsett från ett par kvinnor som tydligen arbetade där.

Dessutom var det helt oväntat. Jag var helt oförberedd på att träffa på sådana energier i en kyrka. Ignorant och dumt av mig.

Jag gick som i en dimma och hämtade Peter, jag var tvungen att få dela detta med honom. Jag förklarade för Antonio vad jag kände inför denna Madonna och han gick genast o pratade med kvinnorna där inne. De blev helt exalterade allihop och snattrade fort på sicilianska och vevade med armarna.

Kvinnorna berättade att just denna madonnastaty varit till Vatikanen och blivit välsignad av påven. När och vilken påve vet jag inte, men de ansåg att de energier jag kände måste komma därifrån. Det var lite väl svårsmält för mig… Mina första tankar om det var snarare att självklart måste han välsigna en så kraftfull Gudinna…. Men var dessa energier än kom ifrån – Guden, Gudinnan, statyn eller något annat – så kan jag bara konstatera att om jag någonsin får en möjlighet att komma dit igen så kommer jag inte att tveka en sekund.

Hon talade direkt till min själ, i en ordlös kommunikation som min depraverade hjärna inte förstod någonting utav. Jag har mött Gudinnan i olika former genom årens lopp och jag har haft en del andliga upplevelser men jag har aldrig varit med om något som kan jämföras med det här. Det var så annorlunda. Där fanns inget budskap eller liknande. Det var nämligen inte en kraft som var riktad till mig. Den var inte riktad alls.Det var bara ett jättestarkt kraftfält, som att befinna sig inuti en magnet eller ett batteri kanske. Ändå kände jag att där fanns någon form av kommunikation, någon form av utbyte mellan min själ och Henne. Det var bara det att det stannade på självnivån, jag kunde inte nå det med mina tankar. Hur uppfattade jag då detta? Att det skedde en kommunikation av någon form? Det måste ha varit med det vi kallar det sjätte sinnet. Detta sinne borde isåfall vara kopplat till själen, annars skulle det inte kunna uppfatta det som sker på denna helt igenom andliga nivå.

Så har ni någonsin vägarna förbi Savoca i Messina på Sicilien, så ta er tid att göra en avstickare till det vackra Savoca och den kraftfulla Madonnan som bor där. Ni kommer garanterat inte att ångra er.

Pink - Dear Mr. President (with eng. subtitles)

Pengar o andlighet

Varför är det ständigt någon form av konflikt mellan pengar och andlighet?
Många tycker att det är förkastligt eller åtminstone omoraliskt att ta betalt för , vad ska vi kalla det?, andliga tjänster. Varför?
För att det ska ges med kärlek, har jag hört vissa säga. Vad är det som säger att det inte ges med kärlek bara för att man tar betalt?
Ingen anser att en sjuksköterska gör ett sämre jobb bara för att hon tar betalt för det. Var är skillnaden? Vi måste ju alla leva och få mat på bordet, eller hur?
Tydligast blir detta när man lyssnar på diskussioner om olika gurus. Min favoritguru (av de som lever idag), Sri Sri Ravi Shankar, blir ofta kallad kommersiell - och det ses som något negativt. Han åker världen runt år efter år, besöker krigszoner, medlar i konflikter, bedriver en enormt omfattande humanitär verksamhet, lär ut tekniker för stresshantering och försöker göra världen till en bättre plats för oss alla. Det tycker jag är jättebra!
Dessutom tjänar han pengar. Jag har ingen aning om hur mycket, kanske är det massor, kanske inte, men oavsett vilket så tycker jag att han förtjänar det. Mycket mer än Bill Gates.
Och då blir han automatiskt kommersiell, vilket, som sagt, lär vara något negativt.
Ska han ägna sig åt guru-verksamhet så ska han stappla fram klädd i aska och säckväv med en tiggarskål i handen, verkar det som. Det skulle han kanske göra också, om det hjälpte till att göra världen till en bättre plats, vad vet jag? Men han skulle nog ha lite svårt att få sitta med vid de stora konferensborden världen runt om han såg ut som en trashank.
Han är söt, tycker jag :) Jättesöt :D


Guru of Joy kallas han också, för han anser att Gud har humor ;)
Nå, detta var inte tänkt att bli en avhandling om Sri Sri - jag skulle bara använda honom som exempel. Jag har hört människor avråda från att gå hans kurser eftersom han är så kommersiell. Skulle vi hålla oss till den linjen så skulle vi alla bojkotta Microsoft-produkter (frestande i o för sig) och absolut inte köpa Nike-dojjor.
Är det så svårt att svälja? Han har en suveränt bra produkt att sälja, en produkt som vem som helst kan använda och som hjälper miljontals människor världen över varje dag att må bättre, prestera bättre och ha ett friare liv. En produkt som är helt ofarlig, miljövänlig på alla sätt och hälsobefrämjande.
Och han får inte ta betalt? Han får absolut inte göra reklam för den?

Jag har aldrig uppfattat att Spirit skulle ha något emot pengar.
Tvärtom, Spirit står för överflöd. 'Du är värd överflöd' hör man ofta i andliga sammanhang. Då syftas det på överflöd i alla former. Även pengar. Vi är alla värda ett överflöd av pengar, om vi vill ha det.
Även de som arbetar andligt i någon form.

Tjoflöjt!

Mirakelkatten

Är vi tillräckligt lyhörda så kan vi uppfatta budskap från Spirit, på olika sätt.

Ibland får vi dessa budskap via drömmar. Jag vill berätta om ett mirakel som jag upplevde för några år sedan. Jag drömde en natt att min katt, Hestia, jagades av en stor hund. Jag hörde hennes skrik men det tog lång tid innan jag hittade henne. Vid det laget hade hunden lyckats fånga henne och den hade flått henne. Hon hade inget skinn kvar på hela kroppen.

Jag lyfte upp den bloddrypande katten och sprang till min man som genast körde oss till djursjukhuset.

Väl framme vid djursjukhuset fick jag veta att de inte kunde hjälpa henne eftersom hon inte var försäkrad. Jag satt på golvet i deras entré medans katten sakta dog i mina armar.

Jag vaknade gråtandes, helt förtvivlad, drömmen hade varit så verklig, så levande. Ringde och skaffade en försäkring på katten samma förmiddag. (Eftersom Spirit hade ett finger med i spelet så hade de dessutom ’rea’ på just kattförsäkringar den veckan!)

Exakt en månad senare insjuknade Hestia. Vi blev tvungna att köra till Blå Stjärnans Djursjukhus i Göteborg. Hon låg helt slapp i mina armar hela vägen dit, precis som hon hade gjort i drömmen. Hon blev inlagd och opererad och var tvungen att ligga kvar med dropp i en vecka. Och det var så sant, hade hon inte varit försäkrad så hade vi aldrig haft råd med det.

Det visade sig att hon hade en virussjukdom som heter FIP, kallas även kattaids. På djursjukhuset kallade de henne mirakelkatten eftersom hon överlevde – det är nämligen 100% dödlighet i FIP, ingen överlever. Men Hestia överlevde, mot alla odds. Hon lever än idag i högsta välmåga.

Så var lyhörd så har du möjlighet att uppfatta budskapen när de kommer. Bry dig inte om ifall andra säger att du är fånig om du ringer din man/fru eller vem det nu kan vara och ber dem köra extra försiktigt på vägen hem för att du har en otäck känsla. Oftast händer ingenting alls efter att man ringt och varnat, men kanske är det just därför inget händer? För alla reagerar vi med extra försiktighet efter att någon som älskar oss ringt och sagt något sådant. Plötsligt slår man av lite på farten, är lite extra vaken och svänger kanske t.o.m. in till vägkanten o vilar en stund om ögonen börjar kännas trötta.

Nedan är en bild på Hestia som togs bara någon vecka innan hon blev sjuk. Bilden högst upp togs för bara någon vecka sedan. Nog är hon ett litet mirakel allt. På många sätt :)

Bara vara?

Jag sitter här och går igenom diverse texter jag samlat på mig genom årens lopp. Mycket är intressant och tankeväckande, det mesta faktiskt, och jag inser att jag suttit på ett berg av visdom i många år utan att ta en närmare titt på det.

Vad har jag gjort istället? Varför har jag sparat alla dessa visdomsord utan att ta dem till mig? För att lära av dem längre fram? Antagligen.

Jag fungerar ofta så. Jag hamstrar sånt jag gillar, sorterar, sparar men ger mig inte tid att reflektera. Ger mig inte tid att lära, utan rusar vidare, mot nästa fantastiska visdom att lagra, fler ord att begrunda utan att någonsin verkligen begrunda dem.

Jag har dock all tid i världen och nu ska jag ägna mig åt att begrunda, lära och samtidigt lära ut. För så är det, vi lär ut till andra det vi försöker lära oss själva.

En av dessa texter jag nu sitter här o läser heter ’Don’t just be – do’. Vem som skrivit den förtäljer inte historien tyvärr.

Den handlar om att vi ända sedan 60-talet fått lära oss av olika andliga mästare att släppa taget och bara vara. Leva här och nu. Bara vara. Just Be. Be here now. God is – You are. Just Be. Tydligen ska man genom sitt ’bara-varande’ och här-o-nu-levande bli upplyst eller lycklig eller nå nirvana eller nåt.

Det kan säkert vara bra att bara vara, att leva här och nu är viktigt, men vi måste väl göra också? I dessa tider när världen, politiken, kulturen, naturen, ja det mesta verkar vara på fallrepet så är det viktigare än någonsin att göra något.

Jag vill inte bara vara, jag vill aktivt delta i livet, jag vill skapa. Gud är – javisst. Men Gud är även Skapare och såsom varande en del av Gud är även jag en skapare och då kan det inte vara meningen att jag ska sitta i lotusställning hela tiden o ’bara vara’.

Jag vill vara en aktiv del av livsprocessen.

Leva här o nu? Javisst, men även GÖRA här o nu. Varför vänta?

Detaljer

Detaljer är viktiga, men man får inte haka upp sig vid detaljerna så att man missar helheten.

Det finns så många regler och de är inte alltid lätta att följa. T.ex. att man inte ska använda pekfingret när man använder en mala (mala=indiskt radband). För vissa känns det mer naturligt och mycket enklare att använda just pekfingret, och självklart vibrerar inte det chantade mantrat annorlunda för det. Vill du använda pekfingret, så gör det!

För många år sedan var jag lite bekymrad över att jag inte kunde sitta i lotusställning när jag mediterade pga mina trassliga knän. Det gick dock alldeles utmärkt att meditera ändå men jag inbillade mig att det gick ännu bättre för dem som kunde sitta i lotus. Det kanske det gör också, vad vet jag eftersom jag aldrig provat?, men inte måste man få benen att likna kronblad för att få kontakt med sitt högre jag :-)

Det är så mycket av detaljerna som är symbolik och inte praktiska nödvändigheter. Ta till dig symboliken, förstå den, respektera den och gör sedan så som det känns bäst för dig.

An it harm none, do what ye will.

Kryper fram ur idet

Det känns som om jag vaknat upp ur en lång vintersömn. En dvala som varat i flera år.

5 år närmare bestämt.

På många plan har jag under dessa år gått vidare, framåt. Men på andra har jag stått helt stilla, legat i ide.

Nu, när jag vaknat upp, finns plötsligt precis samma möjligheter framför mig som jag hade då. Så underbart. Så mirakulöst.

Och mirakel sker när dualitetens murar rämnar, när Spirit får flöda fritt genom oss, vilket säger mig att jag är på rätt väg nu :)

Synkronicitet. Spirits budskap till oss vandrare. Vägvisande skeenden.

Jag känner mig fri.

Frågar mig själv vad som egentligen hände. Varför hamnade jag i denna dvala och stannade i den i fem hela år?

Ganska exakt fem år faktiskt… på några dagar när.

Det som hände då var som ett eko av upplevelser jag haft tidigare vilket medförde att jag blev förlamad av rädsla. Jag kunde inte se gåvan jag fick, möjligheten att följa mitt dharma som uppenbarades, pga mina rädslor.

Istället kröp jag in i min kokong för att ta skydd. Livet fortsatte och Spirit fanns hela tiden hos mig, i mig, med mig och gav mig guidning men jag såg bara hälften pga egots skygglappar.

Rädsla har varit min ständiga följeslagare i fem års tid.

Idag är rädslan borta. Jag har vaknat, öppnat mina ögon för att se helheten istället för de splittrade bilder egot förser mig med.

Det är inte för sent. Det är aldrig för sent att fullfölja sitt dharma.

Trots att jag fick det, svart på vitt, när jag behövde det som mest och faktiskt bad om det, så klarade jag inte av att se det som jag innerst inne visste. Så här skrev Aurora när jag bad att få mina egna sanningar skrivna på näsan;

OK, du vill ha sanningar. Här kommer dem:

- du tror att livet och alla händelser har en mening, att synchroniciteten är en del av magin, varför sluta tro det nu, när du behöver det som mest och när alla synchronistiska händelser i ditt liv har nått en kulmen?

- du känner av kaoset- hela universum består av det, kaos är själva bränslet för förändring, förnyelse och besannade drömmar. Av förutbestämda scenario blir det aldrig några häftiga upplevelser. Se värdet i kaoset, se gåvan i kaoset.

- titta aldrig utanför dig själv efter kärlek, styrka, stabilitet. Allt detta får du lära dig att hitta i dig själv. Först då kan du utföra det du har kommit hit för. Din själ vet vad du är här för och tvivla aldrig på att upplevelserna du går genom är nå'nting annat än en hjälp för att komma ihåg sitt Dharma.

- din kraft är inne i dig sjäv, endast du kan ge dig kärlek. Allt annat är en illusion, så du kan aldrig förlora någon annans kärlek, du kan aldrig bli sviken. Du är omgiven av speglar, du ser i oss vad du är. Bli kärlek, så får du kärlek.

Fullkomligt fantastiskt egentligen (och ändå inte) att det dök upp en människa just då, som talade mitt språk och som förstod vad jag sa, vad jag menade, vad jag bad om och gav mig det.

Tyvärr hade jag inte riktigt förmåga att lyssna just då.

Nu är en ny dag, ett annat år, och min resa fortsätter.
Av någon anledning har jag drabbats av ett starkt behov att skriva. Tyvärr har jag så mycket i huvudet nu så det jag skriver blir ofta lite osammanhängande... Men denna skrivklåda är i alla fall orsaken till skapandet av denna blogg. Vi får väl se vad som kan utkristalliseras ur detta.

Väl mött! / Airamya