Av någon anledning valde jag att gå neråt istället för upp på berget. Det har jag aldrig gjort förut, så det var väl dags. Jag knatade på nerför en backe samtidigt som jag undrade vad jag egentligen höll på med. Det var ju upp på berget jag hade tänkt gå... Efter ett tag stannade och spanade vidare nedför backen, där sjön låg, funderade om jag skulle vända... Men nej, jag fortsatte. Många gånger under promenaden ner stannade jag upp på detta vis, varje gång hade jag allvarliga planer på att vända om och gå uppåt istället. Det är ju trots allt uppe på berget som de där underbara energierna finns, vad ska jag då ner till sjön o göra?
Till slut bestämmer jag mig för att inte gå längre ner. Jag står o tittar neråt, ser ett par kanadagäss och vänder mig om för att gå tillbaks, uppåt. Då inser jag plötsligt att jag står i en lund! En hassel-lund...
I en vid cirkel växer de runt mig, hasselträden. Förundrad blir jag stående en bra stund, samtidigt som jag inser att träden inte är speciellt gamla, det är en ung lund.
Får efter en stund syn på en äldre lund, en liten bit därifrån. Höga hassel-träd, kungliga på nåt vis. Inser att jag nog måste fortsätta neråt ändå.
När jag närmar mig ängen ner mot sjön hör jag porlande vatten till vänster om mig och går dit. Inget kan spola bort ångest så som vatten. Där blir jag sittandes bland nyvaknade vitsoppor.
Kanske är det så att jag letts hit därför att uppe på Liagärdesberget (som förr hette Torshall har jag hört) känner jag alltid ett styng av sorg sedan Gudrun for fram där. Stormfällningen uppe på berget var brutal och platsen är sig inte lik sedan dess.
Här nere i svackan verkar inte vindarna haft samma kraft. Här är allt bara så otroligt vackert. Det vilar ett stort lugn över den här platsen.
Det var länge sedan jag var på en plats där tiden bara försvann, men så var det här. Det var så väldigt tyst, bara fåglar som hördes, inget annat. Inget bakgrundsbrus, inte ens vinden och inte en människa nånstans. Och tiden upphörde mitt i skymningsljuset.
Ja, det var helt underbart, ljuvligt, fantastiskt, superfragialisticexpiallidocious :)Det var healing.
Sen traskade jag såklart upp på berget till slut. Det är en av världens mest speciella platser för mig. Men som sagt, jag blir lite sorgsen över hur det ser ut på vägen upp...
Det syns inte här, men Gudrun fällde nästan en hel skog här uppe. Med de högsta furor jag någonsin sett. Kvar finns berget, naket på många ställen som tidigare varit klätt med gammal skog, kvar finns rotvältor, knäckta stammar, trasiga rötter...Utsikten är dock densamma :)
Tack Liagärde, för den enorma kraft du delar med dig av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar