Stanislav Grof

Imorgon åker jag på rådsmöte o blir borta hela helgen. Ger er något att fundera på medans jag är borta :)

Om Asatoma

Dagen började bra. Vaknade med Om Asatoma ringande i huvudet. There must be som significance behind that I guess. Så det blir väl till att chanta hela dagen. Haka gärna på :)

Om Asatoma Satgamaya

Tamasoma Jyotir Gamaya

Mrityorma Amritam Gamaya

Lead us from the unreal to the real
from darkness to Light
from death to blissful immortality

Brihadaranyaka Upanishad

Art of Living

Nu har jag börjat kursen. Art of Living. Konsten att Leva. Det var väl på tiden. Det är nog ungefär tio år som jag dragit ut på det.
Sudarshan kriya ska jag lära mig, ser fram emot det. Förvirrad som alltid och komplett oinformerad så fattade jag ingenting idag när de pratade om nån indier som skulle varit där o hållt i kursen men som inte fått visum ännu. Istället var det en kille från Finland som håller i det och det gör han riktigt bra. Jag kunde inte med att fråga om det är självaste Sri Sri som skulle varit där. Det kan det väl ändå inte vara?
Vad har jag då lärt mig idag? Ujjayi-andning och 'full yogic breath'. Det sistnämnda kändes som en våg genom kroppen och Ujjayi låter som havet, så man kan väl säga att dagen gick i vattnets tecken.
Fick besök av Shiva under meditation, han spelade trumma och busade. Kul :)
Har fått i hemläxa att fundera över vad jag tar ansvar för och vad jag inte tar ansvar för i livet. Efter att jag lyckats lokalisera bilen, vilket inte var det enklaste - jösses, vad Göteborg är stort, så funderade jag över det här med ansvar på vägen hem. Och hittade en nöt som inte var helt enkelt att knäcka - tar jag fullt ansvar för mina känslor?
Nu är det i alla fall dags att sova.

Boom Boom, Shiva ;)

Missförstådda Magiker

Nu så, nu har de väl fått till det, de blå. Jag kan fortsätta som timvikarie i ett halvår till ungefär, sedan har jag inte råd att jobba mer.

Som timvikarie vill säga. Får jag en heltidstjänst någonstans så är det självklart inga problem, det är ju faktiskt mitt mål (det har varit mitt mål sedan 1999) men att tjäna några kronor extra genom att hoppa in som timvikarie inom psykiatrin kan jag glömma.
När jag har stämplat 75 dagar (fr o m 7 april i år) så får jag ingen ersättning mer från a-kassan om jag arbetar deltid.
Så det så. Lång näsa åt mig.
I förlängningen måste detta även innebära att jag inte kommer att få någon ny ersättningsperiod när denna tar slut heller, eftersom man måste ha arbetat minst 80 timmar/månad i 6 månader för att få nya dagar... Och eftersom jag inte kommer att ha råd att arbeta så kommer jag inte att kunna arbeta ihop de timmarna (om jag nu inte får en heltidstjänst under minst 6 månader).
Intressant.
Ännu mer intressant tycker jag att det är att ingen verkar prata om detta. Ingenting i tidningarna, nyheterna, någonstans. Det känns nästan som att det bara är jag som berörs. Men så är det naturligtvis inte. Det vimlar av timvikarier och deltidsarbetslösa, som alla drabbas av de nya reglerna. Känner de ens till dem? Vet de om att dagarna börjat ticka? Att våra timmar är räknade? (Det där lät väl härligt dramatiskt?) ;) :P
Jag har lite svårt att smälta det här. I själva verket är jag nog ganska upprörd just nu men vet inte hur jag ska kanalisera det. Borde kanske skriva en dikt, någonting i stil med hur Susanne Olofsdotter skrev för en hel massa år sedan. 1988 närmare bestämt. I ÖrebroKuriren kunde man läsa;

Missförstådda Magiker

Missförstådda Magiker, Låt husen skaka inatt! Låt fascisterna brinna i sitt eget förakt! Låt spekulanterna, dom samvetslösa, äta sina egna pengar, låt dem överleva på den dieten! Gräv upp den universella fredspipan och låt den bolma över världen! Låt vargen ströva fri, genom skogar och länder! Låt Friheten återfå sin innersta betydelse, i alla tänkbara meningar!
Den eviga elden har inte slocknat. Se, det glöder ju där nere under all skit och bråte! Låt oss tillsammans blåsa liv i den glöden så att flammorna kan värma ALLA! Ingen är mera värd än någon annan. Men det finns ändå dom som inte är värda något alls. Det är handlingen som räknas. Det har inte med tanken att göra. Det är i själv Skapandet Magin bor.

Det brinner i fönstren inatt. Människor där innanför speglingarna. Monster härute. Härute i kalla svartnatten. Och lilla Lisa, hon mördade sitt barn. I brist på andra alternativ. Men om det ramlar ner en bomb så dör vi allihop. Allihop! Fullmånen högt därovanför. Ovanför de blänkande fönstren och de skuggiga vrårna. Fullmånen sprider sitt matta sken över folk, gör ingen skillnad på fattig eller rik. Gör ingen skillnad.

Missförstådda Magiker smider sina planer. Goda. Onda. Det ena utesluter aldrig det andra. Blod och honung. Eld och vatten. Vind och jord. Cirkeln sluten i sitt eget kretsande lopp. Trolltrummor och maracas. Panflöjt och saxofon. Det finns inga lagar, lika för oss alla? Det finns inget rätt, för oss alla? Det finns inget fel, för oss alla?
Ondskan smyger i allt tätare cirklar runt våra hus. Letar efter möjliga vägar in. Godhetens förvirrade ängel sitter bakbunden längst ner i källaren. Munkaveln skaver.
Vem är vem och vad är jag och hur är du och varför, varför är vi överhuvudtaget?

-Men stålarna då? Stålarna, för fan?
Inga problem! Endera har man, eller också inte. Kaviar och champagne, morötter och knäckebröd. Så är det bara. Valet är ditt. Fritt. Se bara till att hamna rätt från början. På rätt sida om strecket. Taket. Inkomsttaket. Se bara till att bli född av rätt mor. Och far.
-Det kan väl inte vara så jävla svårt!
Missförstådda Magiker multiplicerar misstagen.
”MONEY MAKES THE WORLD GO TO HELL!”
Ta en tripp och res till Månen! Satsa en slant på Fadern, Anden och Sonen! Space out, gör det på ditt sätt, men kom inte här och gnäll! Det här är inget jävla hotell!
-Men Kärleken då? Kärleken kan väl ändå inte vara såld?
-Förväntningarna är stora. Mina damer och herrar, får jag be om största möjliga…
-Jag har fallit, ok? Det får ni väl hajja ändå. Jag menar, ingen klarar ju av att hålla sig helig och obefläckad genom århundradena va!
-OK, ge oss en annan tid då! Ge oss en annan, bättre tid!
-Det spelar ingen roll. Sorry! Det är redan utsålt.

Pyntat och klart! Så det är bara att hänga med. Ja, alternativet att hoppa av finns ju fortfarande kvar. Men i så fall är det nog bäst att du snabbar på. Det börjar bli rätt jävligt därbortom också har jag hört.

Missförstådda Magiker.

Ja, så skrev hon för 20 år sedan, Susanne Olofsdotter i Örebro. Jag har försökt hitta henne för att få hennes godkännande att posta det här men inte lyckats. 20 år sedan och texten känns förbluffande aktuell.
Nu måste jag sova. Ska jobba imorgon…

Mörda sniglar

Nu är det dags igen. Förra sommaren använde jag kantsaxen morgon o kväll. Ett evinnerligt klippande som resulterade i några hundra döda sniglar per dag.
I år ska jag prova med öl. Har rekommenderats av många men jag har tidigare envist vägrat att skänka denna ädla dryck till de slemmiga marodörerna. Nu faller jag dock till föga och ska tillverka ölfällor i mängder. Hittade en bra sida med 'bygg-instruktioner' .
Mmm, de vaknar, lika bra att börja istället för att sitta här och knacka.

Para Shakti Jai!

Måndagsångest i lunden?

Igår mådde jag inte så bra. jag gick här o brottades med ångest tills jag insåg att det enda vettiga var att ge mig iväg ut i naturen. Så jag åkte till Liagärdesberget, där jag en gång hört förmödrar sjunga.
Av någon anledning valde jag att gå neråt istället för upp på berget. Det har jag aldrig gjort förut, så det var väl dags. Jag knatade på nerför en backe samtidigt som jag undrade vad jag egentligen höll på med. Det var ju upp på berget jag hade tänkt gå... Efter ett tag stannade och spanade vidare nedför backen, där sjön låg, funderade om jag skulle vända... Men nej, jag fortsatte. Många gånger under promenaden ner stannade jag upp på detta vis, varje gång hade jag allvarliga planer på att vända om och gå uppåt istället. Det är ju trots allt uppe på berget som de där underbara energierna finns, vad ska jag då ner till sjön o göra?
Till slut bestämmer jag mig för att inte gå längre ner. Jag står o tittar neråt, ser ett par kanadagäss och vänder mig om för att gå tillbaks, uppåt. Då inser jag plötsligt att jag står i en lund! En hassel-lund...
I en vid cirkel växer de runt mig, hasselträden. Förundrad blir jag stående en bra stund, samtidigt som jag inser att träden inte är speciellt gamla, det är en ung lund.


Får efter en stund syn på en äldre lund, en liten bit därifrån. Höga hassel-träd, kungliga på nåt vis. Inser att jag nog måste fortsätta neråt ändå.
När jag närmar mig ängen ner mot sjön hör jag porlande vatten till vänster om mig och går dit. Inget kan spola bort ångest så som vatten. Där blir jag sittandes bland nyvaknade vitsoppor.


Kanske är det så att jag letts hit därför att uppe på Liagärdesberget (som förr hette Torshall har jag hört) känner jag alltid ett styng av sorg sedan Gudrun for fram där. Stormfällningen uppe på berget var brutal och platsen är sig inte lik sedan dess.
Här nere i svackan verkar inte vindarna haft samma kraft. Här är allt bara så otroligt vackert. Det vilar ett stort lugn över den här platsen.

Det var länge sedan jag var på en plats där tiden bara försvann, men så var det här. Det var så väldigt tyst, bara fåglar som hördes, inget annat. Inget bakgrundsbrus, inte ens vinden och inte en människa nånstans. Och tiden upphörde mitt i skymningsljuset.

Ja, det var helt underbart, ljuvligt, fantastiskt, superfragialisticexpiallidocious :)
Det var healing.
Sen traskade jag såklart upp på berget till slut. Det är en av världens mest speciella platser för mig. Men som sagt, jag blir lite sorgsen över hur det ser ut på vägen upp...

Det syns inte här, men Gudrun fällde nästan en hel skog här uppe. Med de högsta furor jag någonsin sett. Kvar finns berget, naket på många ställen som tidigare varit klätt med gammal skog, kvar finns rotvältor, knäckta stammar, trasiga rötter...
Utsikten är dock densamma :)

Tack Liagärde, för den enorma kraft du delar med dig av.

LOLE

En utav de universella lagarna är väldigt i ropet just nu – LOA =attraktionslagen (Law Of Attraction).

Man kan nästan tro att det är den enda Lagen som gäller, när man lyssnar på diskussioner inom olika andliga grupperingar. Men det är det såklart inte, vilket de flesta av oss vet. Det är en lag som fått väldigt mycket reklam på senare tid bara, via boken och filmen ’The Secret’.

En av mina närmaste håller just nu på och lär sig en helt annan lag – Minsta motståndets lag (The Law of Least Effort). Vi kan kalla den LOLE :)

Han möter hela tiden motstånd i livet just nu. Vad han än tar sig för så stöter han på motstånd. Detta har fått honom att känna sig misslyckad, värdelös och mycket frustrerad. Det är ingen idé att påpeka för honom att Universum håller på och lära honom någonting, det är det sista han vill höra just nu.
Han har tappat tron på framtiden, nuet och sig själv. Kort sagt – han mår skit.
Det som kan hjälpa honom att må bättre just nu är just LOLE. Och jag tror att han börjar komma underfund om det.
LOLE säger att när du står och bankar huvudet mot en vägg så är det dags att tänka om. Tankarna styr våra känslor, inte tvärtom. Varje motstånd vi möter i livet bär med sig en gåva till oss, en möjlighet, det gäller bara att vara vaken och se den. Vilket inte går om vi kämpar emot.
LOLE innebär att acceptera nuet som det är. När du till fullo accepterar allt som finns i ditt liv så tar du också ansvar för det, istället för att skylla på någon eller något (ej heller på dig själv). När du tar ansvar för ditt liv så frigör du den kreativa energin och får kraft att göra någonting åt situationen, istället för att lägga all energi på att gräma dig och grubbla.
Nyckeln som LOLE ger oss heter alltså acceptans. Att acceptera saker som de är, inte så som vi vill att de ska vara.

Jai Shiva Shambo

Hästar och asfalt

…är ingen bra kombination. Tyvärr. Asfalt är helt enkelt inte bra för hästarnas ben, den är för hård. Därför ska man skritta på asfalt, inte trava och galoppera.
Om det inte vore så skulle jag sälja bilen och köpa en häst istället. Jag skulle bli sanslöst lycklig om regeringen bestämde sig för att riva bort all, eller åtminstone stora delar av, den asfalt som täcker våra vägar. Om de dessutom ville bygga lite stall här o där, istället för parkeringsplatser, så skulle det bli väldigt enkelt att skrota bilen.
Hästen har dugt som fortskaffningsmedel förr, i flera tusen år eller nåt. Bilen är ett relativt nytt påfund. Ett påfund som tyvärr är oerhört kostsamt för miljön. Helt enormt kostsamt. Men så fort jag nämner min lilla idé, om hästvänliga vägar och stall så ruskar alla på huvudet och säger att tanken är helt absurd.
Jag är väl kanske ovanligt trögfattad för jag förstår inte vad som är så absurt med den.
Faktum kvarstår – om asfalten försvann och stall byggdes så skulle jag inte tveka en sekund att rida till jobbet och köra häst o vagn till affären. Jag skulle njuta av att köpa hö och havre istället för bensin och olja.
Man pratar så mycket om att vi ska ta vårt ansvar för en bättre miljö. Men när det kommer till kritan så ska allt vara ’bara lite lagom förändring’. Att göra radikala förändringar i infrastrukturen är det ingen som vill. Det är väl obekvämt kantro.
Allt jag vill är att man underlättar för de som vill leva mer miljövänligt. Det är verkligen inte enkelt idag. Jag kan inte cykla till jobbet, det är 3 mil dit och jag är funktionshindrad. Däremot så skulle jag kunna (och vilja) rida dit om det fanns vägar för det. Fanns det någonstans att göra av hästen inne i centrum så skulle det inte vara några problem att handla heller.
Det funkade förr. Varför inte nu?
Fördelarna med att använda hästar på vägarna istället för bilar är i mina ögon hur många som helst. Tänk bara på hur mycket färre trafikolyckor och överkörda djur det skulle bli. Hur mycket mindre salt som skulle behövas på vintern. För att inte tala om hur glad Moder Jord skulle bli.

Jag läser om de olika förslag till lösningar som kommer från olika håll när det gäller de miljöproblem som våra bilar ställer till med.
Stora problem. Men lösningarna ser små ut i mina ögon. Biobränsle – som släpper ut föroreningar även de och dessutom tränger undan regnskogar och har dragit bort hundratals miljoner ton från matkedjan och gjort att vissa livsmedel nu istället prissätts som bränsle, vilket i sin tur innebär att människor i utsatta länder nu inte har råd att äta. Låter inte som en bra lösning i mina öron. Inte som en lösning alls, bara ytterligare ett problem.
Jag läser i GP; ”Joachim von Braun, generaldirektör för International Food Policy Research Institute (IFPRI), har framhållit att mat och bränslen nu är obevekligt sammanlänkade i en konkurrens där grödorna går till den som bjuder högst.
Joachim von Braun skriver att subventioner till bränslen som använder jordbrukets resurser är extremt fientliga mot världens fattiga, då sådant stöd fungerar som skatt på basmat.”

Så, nu är det fritt fram att förklara för mig varför hästar och grusvägar är så absurt.